För att förstå Gunnar Torhamn och särdraget i hans konstnärliga gärning måste man veta något om hans ursprung, om den andliga miljö, där han växte upp. Redan valet av efternamn talar om det starka bandet med födelsebygden.

Han var född i Konungshamn i Torhamns socken, två namn, som berättar om urgammal kulturbygd. Men just i denna östblekingska kustbygd och skärgård hade väckelsen en gång gått fram, en väckelse präglad framför allt av P. P. Waldenströms syn på kristendom och mänskligt leverne. För ett folk av skärgårdsbönder och fiskare, sjömän och lotsar gav den förkunnelsen fromhetens nödvändighet, fromhetens upplevelse och fromhetens praktik i dagens arbete. Gunnar Torhamn var en man av det folket och han glömde det aldrig. När han målade av de fiskedrängar vid Genesarets sjö, som blev utvalda till människofiskare, tänkte han på sin ungdoms kamrater under fiske och segling, det var deras drag han fäste på kyrkoväggarna. Tack vare Gunnar Torhamn kom den östblekingska skärgården i den sakrala konsthistorien.

Gunnar Torhamn visade konstnärsgry redan i barnaåren, men på den tiden var han lika road av att skulptera som att måla. När tiden kom för akademistudier, stod också lusten främst åt lera och träsnide, men det blev till sist måleriet som segrade. Som lärare vid konstakademin fick han Olle Hjortzberg, och det var hans råd han till slut följde, då han långt om länge stannade vid det sakrala måleriet. Sin debut som fri konstnär gjorde han, efter omfattande studieresor, dock som skulptör. Det var en debut som lät mycket tala om sig, det krucifix som sedan 1923 dominerar korväggen i Högalidskyrkan i Stockholm. Här hade Torhamn haft djärvheten att bryta mot traditionen vid framställningen av Kristusgestalten, men kritiken bedarrade inför originaliteten i detta gripande verk, den omedelbara konsekvensen blev uppdraget att dekorera dopkapellet i samma kyrka. Det förtjänar att framhållas, att Torhamns verk blev en källa till väckelse och nyskapande för den svenska muralkonsten. Hans sätt att umgås med den bibliska parabelvärlden karakteriseras minst av allt av teologisk torka eller dogmatiskt fasthållande vid hieratisk schablon. Den gammalbibliska fromheten har väckts till liv igen, en fromhet för vilken stilla förtröstan och icke fruktan för straff och död är det centrala. Hans altartavlor har gärna en evangelisk kolorit, där dominansfärgen är vårlig, nordiskt himmelsblått, en klarare och skarpare variant av våra medeltidskyrkors blå kalkfärger. Så har det Heliga landet blivit ett stycke av Blekinges sydöstliga hörn, konstnärens förälskade återupptäckt av hembygden.

Att kyrkomålaren Gunnar Torhamn är väl företrädd i kyrkor i hela vårt land, det vet alla konstintresserade, liksom att man också kan se hans verk i Oslo och i en så fjärran stad som Buenos Aires. Att några av hans bästa verk finns i hemprovinsen, så i Lösen, Torhamn och Listerby, i församlingshemmet i Lyckeby, det hör även till det allbekanta. Att han med gott resultat utvecklat profana motiv kan man studera i läroverksbygganden i Karlskrona. En förhoppning att Gunnar Torhamn skulle få tillfälle att bidraga till utsmyckningen av stadsbiblioteket i Karskrona kunde inte uppfyllas, det stannade vid en hastig idéskiss.

Gunnar Torhamns liv kan med tanke på de många verk han hunnit med – och till det sakrala väggmåleriet skall då läggas ett mycket omfattande stafflimåleri – tros ha varit en enda lång och hård arbetsdag. Men Torhamn hann faktiskt också med att vara människa och hade tid även för sina många vänner. Det kunde vara en vänskap av det bullrande översvallande slaget, något i takt med hans livsföring, med bohemernas ansvarslöshet och svala bekymmer för morgondagen. Men bullersamheten dolde ett gott hjärta och tryggheten inför framtiden hörde till arvet hemifrån.

Sammanställt av PRO Torhamns studiecirkel Rotbygd 2014.