1800-talet är det århundrade då förändringens vid börjar blåsa kraftigt över Östblekinge och därmed även över Torhamn. En av orsakerna var närheten till örlogsstationen Karlskrona. Staden hade från 1680-talet utvecklats raskt och var ännu 1766 rikets tredje stad ifråga om folkmängden. Ändå drabbades staden svårt av farsoter. 1710–1711 dog 7 000 personer i pesten och 1741 och 1789 krävde farsoten varje gång 6 000 personer.

Socknarna runt Karlskrona drabbades också av dessa farsoter, vilka säkerligen reducerade befolkningen avsevärt. För Torhamns del får man anteckna att där inträffade en formlig befolkningsexplosion under 1800-talet. Sjöberg angiver folkmängden i Torhamn 1792 till 1 200 personer. I kyrkostämmans protokoll av den 23 september 1860 får man veta att folkmängden uppgick till 3 600 personer, varav 900 barn som var i skolåldern och behövde undervisning. På öarna fanns detta år 900 personer, varav 150 barn i skolåldern.

Omkring 1880 nåddes kulmen med något över 4 000 personer, varav 1 200 på öarna. Mest folk fanns på Ungskär med 364 personer. På 90 år hade befolkningen i Torhamn mer än tredubblats, ändå hade några hundra utflyttat. Fastän barnkullarna var stora till långt fram på 1900-talet skedde en snabb folkminskning icke minst genom emigrationen. 1 739 personer emigrerade, därav 1 603 till Amerika. Skärgårdens befolkning har minskat till mindre än en femtedel, mantalsuppgifterna för 1974 upptar endast 224 personer på öarna.

Det är kanske inte oberättigat att ställa sig frågan hur denna talrika befolkning kunde finna sin utkomst i Torhamn. Säkerligen fick all kraft koncentreras på att kunna överleva. Genom dikning och nyodling av kärr- och mossmarker samt odling av varje plätt som kunde bära skörd, ökades den odlade arealen till vad man kunde uppnå inom Torhamn. Odlingsrösena och de många milen av stenmurar, ”flitens monument” runt åkrar, vid vägar och genom markerna talar om en ofattbar arbetsinsats för att få fram livsmedel.

Men det var inte enbart genom de nyodlade arealerna man fick behövligt tillskott för försörjningen, även nya redskap som järnplog, järnbill på ådret samt fjäderharven var av stor betydelse för bättre brukningssätt och därmed bättre skörd. Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet medförde avsevärda förändringar i jordbrukets redskapsbestånd. Svängplogen och brytplogen var revolutionerande för jordens djupbearbetning. ”Kubben” ersattes av ringvälten, vidare kom såningsmaskin och slåttermaskin. Självbindaren och alla de maskiner som nu brukas i jordbruket har tillkommit först efter första världskriget. Först mot slutet av 1800-talet fanns en och annan jordbrukare som tog hem någon säck konstgödning ”påsadynga”. Ett sådant påfund betraktades med stor skepsis.

Nedskrivet av Sture och Kerstin Pettersson i Torhamn och publicerat av PRO Torhamns studiecirkel Rotbygd.