Vi håller oss kring 1880-talet som vi gjort så många gånger tidigare i artiklar här på ”Rotbygd”. Det var åren då den gamla kyrkan i Torhamn ersattes med den nuvarande, Sockenhuset och folkskolan byggdes, Nykterhetslogen Enigheten bildades, och det var liv och rörelse med segelfartyg i hamnen, stenhuggeri och fiske. Allt det här och mycket mera kan man läsa om på ”Rotbygd”. Andra delar av vår kulturhistoria har fått uppmärksamhet först i nutid, så är det med ön Flakskär.

Eller som den vanligtvis kallas i skärgårdsmun, Flakaskär eller Flaggeskär. De som besöker ön idag kan se en mycket kal ö med bara lite enbuskar och några pilar och aspar vid de gamla hustomterna. Där finns ett stort antal husgrunder med stentrappor, rester av rökstockar och kakelugnar, igenfyllda brunnar, syrener, gullregn och äpple- och päronträd som böjt sig för vinden, båtkåsar så gamla att landhöjningen lagt dem högt upp på land. Flakskär är inte stor. Den är bara cirka en kilometer lång och några hundra meter bred. Mitt på södersidan finns det ett sund, som när det är högvatten delar ön i två delar.

De första ”moderna” bosättarna kom till Flakskär år 1789. Det var tre familjer och en ensam person, vilken tar dit sin familj året efter. Ön tillhörde då som nu, Sturkö Åboar, en gammal sammanslutning på Sturkö som äger Flakskär. De som bosatte sig på ön fick betala tio kronor i årligt arrende för hustomten och därtill en extra betesavgift för de får eller andra betesdjur som man hade. Sedan dess har ön varit bebyggd och som mest bodde där 13 familjer och 61 personer 1884. Några av husen har sedan flyttats till Inlängan, något har brunnit ned och de sista husen revs 1948 och ön avfolkades. Men ön har enligt vissa skrifter varit bebott sedan vikingatid. På den sydvästra delen finns en del stenanhopningar i rader som säkerligen är rester av forntida hus. På ön benämndes de för "vikingahoddorna".

Det fanns inget som helst jordbruk på ön eftersom det knappt fanns någon jord som gick att odla i på grund av all sten. Istället kom försörjningen från fisket och fåren som fick gå fritt på ön. Sedan fanns det också ett stenhuggeri som gav arbete och därmed inkomster. Berg och sten var vid den tiden lika mycket värt som jord. Stenhuggarna fick några ören styck för gatsten som fraktades med ekor till stan. Idag syns bara ruinen efter stenhuggarsmedjan där verktygen reparerades och slipades.

De som slog sig ner på denna lilla kala "kläpp" långt ute i havet, där ytterst små förutsättningar fanns för vad vi kallar en normal tillvaro, är värda all beundran. Det fanns en lockelse i det rika fisket och friheten från styrande män, ofta ”iklädda guldknappar”. Men friheten hade sitt pris som många fick dyrt betala, inte minst under den långa, kalla årstiden med isolering, storm och kyla och med ett oftast vredgat hav. Ett leverne som tog mångas liv, vilket man kan läsa om i kyrkböckerna.

Så var det t.ex. med Karin Olasdotter som varit gift 3 gånger, haft 3 söner och samtliga män och söner drunknar under sillfiske, endast en dotter klarar sig. Jonas som var första födelse och dop på Flakskär, drunknade. Anders dog "af Mask” 13 år gammal. Carl drunknade. Inger Jonsdotter, 34 år dog tillsammans med barnet efter svår barnbörd. Hennes man Sven dog ”af Häftig Feber”. Svens bror Anders dör av ”dödsjukan” 75 år gammal och hans hustru Gertrud dör av lungsot. Carl dör ”af okänd sjukdom”. Elin "är till lefernet sjukelig liksom pigan Bothild. "Flickan Hellena är ”Sjukelig”. Ingri, 3 år gammal drunknar vid vrakekekåsen. Cecilia var ”Ej arbetsför, Helt bräcklig och Nådehjon”. Carl, Måns och Petter drunknar vid Sturkö. Nils drunknar under sillfiske tillsammans med Sven. Anna dör i koppor. Magnus dör 1 år gammal. ”Enkan och Fattighjonet” Bothel dör 82 år gammal. Anna dör i koppor. Tvillingarna Nils och Måns dör 14 veckor gamla. August dog "af Mässling” 7 mån. gammal. Jenny Maria blev 10 dagar gammal. Hjalmar blev 4 år, dog i difteri. Christina 14 år drunknar vid Löfs grund under segling i hårt väder. Anna dör, 68 år och ”Fattighjon”. Ola ”Dog af Dödssjukdom och Bröstsvaghet” 67 år. Kristin får ett dödfött gossebarn och dör själv två år senare i barnsbörd.

Så fortsätter det i kyrkböckerna, år ut och år in under Flakskärsbornas tid på ön, med död ”af utslag”, mässling, lungsot, scharlakansfeber, kolik, ”dödssjukdom” eller okända sjukdomar. Men i särklass vanligast förekommer drunkning. Och de som levde kvar på ön var inte heller alltid i full vigör. Det var ”fattighjon”, ”sjukeligt leferne”, icke arbetsföra och några som ”går på kryckor och med träben."

Många sökte sig bort till drömmar om ett annat liv och for till Amerika. Så gjorde syskonen Carolina, Peter Magnus, Anton Olof Viktor Emanuel som alla flyttade till Nordamerika direkt efter konfirmationen. Sven Andersson for till Amerika 3 gånger mellan 1887 och 1894 men han kom alltid tillbaka och stannade som siste boende på Flakskär. Han var i 90-årsåldern när han 1947 gick över isen till fastlandet för att slutligen bosätta sig på ålderdomshemmet Korpakärr i Torhamn.

En del händelser sitter än idag kvar i mångas minne. Så var det med Gertrud Jonas som välte en fotogenlampa över sig och innebrändes i sin stuga, som brann ner till grunden. Gertruds källare står ännu kvar och är den bäst bevarade av sådana byggnader på Flakaskär. Hennes man Jonas hade dött några år tidigare av slaganfall vid sin kås där han höll med sina nät.

1844 drunknade Ingri Andersdotter 25 år. Hon hade varit på auktion i Bredavik på Sturkö och gick ensam hem i mörkret och snöyra, kom vilse och gick ner sig på isen vid Kamrarna.

Men det kunde också vara ”Sjönnanicken” som tog sina offer. Oscar Alsparr på Inlängan stod sent en kväll ute vid huset och höll sin far i handen. Då kom det plötsligt en svart o blöt figur traskandes på vägen med sjögräs hängande efter sig. Det var Sjönnanicken som klev upp på ena sidan ön och gick rakt ner i havet på den andra sidan ön. Sjönnanicken var något man skrämde barn med för att de skulle akta sig för sjön och många på öarna är uppväxta med "Sjönnanicken-historier. En sådan hände sig omkr. 1885 när tre män från Flakskär var ute och fiskade torsk på krok bortåt Eldsten och blev alla tagna av "sjönnanicken", d.v.s. drunknade. Två av de ombordvarande jämte båten var borta för alltid. Den tredje mannen flöt lång tid därefter iland i Vinnehamn på Inlängan. Liket var då surt så man bogserade det hem till Flakaskär. Där skaffade man en kista som lades i vattnet bredvid den döde och sänkte ena kistkanten under liket och makade det på sin plats. Därefter drog man upp alltsammans på land. Sådana minnesbilder satt fastetsade länge hos många av de yngre nyfikna åskådarna, bilder som sedan berättades vidare genom åren.

Livet var hårt och alla hade en uppgift för överlevnad. På den sydvästra delen av ön på ”Flaka nacke” fick Flakskärs barn ligga i mörkret i en hydda och vakta en lykta som skulle lysa för fiskarna på hemväg. Lyktan var fäst i stänger som restes på klippkrönets högsta punkt. Detta var en viktig och ödesmättad uppgift för barnen. Om de somnade och därmed lyktan slocknade kunde det vara svårt för fiskarna att hitta hem och hemska saker kunde hända. Men det var ändå många fiskare som blev överraskade av hårt väder och många fick sätta livet till även om barnens lykta lyste klart. Än idag kan man se resterna av barnens hydda i form av en stengrund.

Sammanhållning och hjälpsamhet var viktiga överlevnadsbetingelser. Så fiskade man t.ex. tillsammans. Det lär ha funnits åtminstone 5 vrakekor på Flakskär. Man hade två vrakekor med 3 man vardera i varje fiskelag. Den ena fiskade man med och den andra seglades oftast norrut till Kalmar och Mönsterås för att sälja sill. Den såldes i 150-kilostunnor och de fick sju-åtta kronor per tunna.

När man kom hem från en sådan tur brukade man bjuda på kaffe. Den mesta sillen såldes till Kalmar, varför man kallade en sådan kaffebjudning "att bjuda kalmarkaffe". Det innefattade också andra sådana resor, även om man varit i till exempel Karlskrona och sålt sill, kallades även detta "att bjuda kalmarkaffe".

Hjälpsamheten tog sig ett annat uttryck en dag under första världskriget, vintern 1915-16. När Tilla öppnade dörren till stugan en tidig morgon för att gå ut och mata fåren såg hon sju främmande män i grå filtkläder och några med röda revärer och gula armbindlar stå uppe på berget vid husknuten. Männen blev lite oroliga och rädda när de såg henne men hon vinkade och sa: "Kom ned pojkar, varför står ni där?" Männen, som var ryska krigsfångar och hade flytt från Tyskland, förstod ju så klart inte vad Tilla sa, men de utgick från hennes uttryck att hon ville dem väl. Ryssarna kom in i stugvärmen efter sin farliga färd över Östersjön, fick mat och dryck och så småningom kläderna torkade. De var mycket trötta men det var bara sex av dem som sedan sov medan den sjunde höll vakt. Tilla lär ha sagt till dem att "här behöver ni inte vara rädda, så länge ni är här får ingen röra er". Efter att den 15-årige fostersonen Gunnar hade tagit sig till prästen på Sturkö och rapporterat vad som hänt så tillkallades fjärdingsman och så småningom transporterades ryssarna till myndigheterna i Karlskrona.

Men ryssarna skulle komma tillbaka! Den 27 oktober 1981 passerade den sovjetiska ubåten U 137 bara 40 m från Flakskär och gick sedan på grund på Torumskär, mitt i ett välbevakat militärt skyddsområde som omgärdar Flakskär! Och så blev också Flakskär världsberömt!

Sammanställt av PRO Torhamns studiecirkel Rotbygd 2016.