”Kvarnen är stängd efter den 1 november”. Det är innehållet i ett anslag för malkunderna vid Gissleviks kvarn i Torhamn. Ännu en bygdekvarn upphör därmed och Gisslevik blir utan mjölnare.

Under innevarande vecka sätter man alltså punkt för en gammal tradition i Gisslevik och därmed har antalet officiella kvarnar för förmalning inom Torhamns kommun reducerats från ett tiotal i början av 1900-talet till två, som efter den 1 november 1964 ännu tar emot mäld. Denna tendens har länge varit rådande inom kvarnbranschen och den bidrar till att landsbygden alltmer mister de serviceanläggningar man haft, men som numera inte längre behövs.

Mjölnare Mauritz Mårtensson har sedan 43 år tillbaka innehaft och skött Gissleviks kvarn och givet är att han idag känner vemod. Visserligen har han fyllt 76 år – en ålder då man har rätt att sluta med aktivt yrkesarbete, men han tycker ändå det känns konstigt att veta att råoljemotorn vid kvarnen inte ska fortsätta att töffa och att kvarnstenarna inte kommer att snurra efter den 1 november.

Det som gör att landsbygdskvarnarna upphör är enligt Mårtensson att lantbrukarna numera till större delen har kvarnar där de själva mal sin fodersäd och någon brödsäd blir det sällan man ska mala. Den moderna skördemetoden med tröskning direkt på fältet gör att den råg som ännu odlas i bygden inte är lämpad att mala till bröd eftersom den inte har den kvalitet som förr ansågs som önskvärd för brödsäd. Numera tar man hem mjöl från affären istället för att producera råmaterialet till sitt eget bröd.

Fram till andra världskriget hade mjölnaren i Gisslevik betydligt mera att göra eftersom man då odlade den säd som skulle bli bröd. Full sysselsättning har Mårtensson dock aldrig haft eftersom tidigare, då lantbrukarna mera använde sig av bygdekvarnarna, fanns det ett tiotal kvarnar bara i Torhamns kommun. På den tiden var det mera avståndet till kvarnen som avgjorde vilken kvarn man lämnade säden till och kvarnkunderna bodde i regel ganska nära intill de kvarnar de anlitade.

Den nuvarande kvarnen i Gisslevik uppförde Mauritz Mårtensson 1929 sedan den tidigare brunnit ned. Den gamla var en väderkvarn som lyfte sina vingar på höjden ovanför den plats där den nuvarande står, men den hade som reservkraft en råoljemotor och även i fortsättningen har motorer av detta slag svarat för driften av kvarnrörelsen i Gisslevik. Inte förrän 1931 fick Torhamns samhälle elkraft och därför kom även den nya kvarnen att drivas med råoljemotor. Detta är den tredje i ordningen som nu snart har töffat färdigt och den har alltid fungerat till belåtenhet.

Texten från en artikel i dagstidning från slutet av oktober 1964. Publicerat av PRO Torhamns studiecirkel Rotbygd 2013.