Måndagen den 30 : de januari -2017. Turbulensen har varit stor på Lundgårdens äldreboende under den gångna helgen. Det började på fredagens morgon då jag hade så svårt för att andas, jag var helt utpumpad, orkade inte gå och jag bad min hustru att ringa efter ambulansen när jag inte fick någon luft. Men då sade hon; du kanske kan lugna dej lite, kanske det släpper i bröstet, för det har det gjort förr. Men jag skall försöka ringa sjukvårdsupplysningen, det har vi inte gjort förut, kanske vi inte behöver åka in till Akuten. Det gjorde hon och de svarade straxt och hon fick tala med en doktor på en gång och han lovade komma ut till oss under dagen.

Efter en timme var han här och hade en sköterska med sig. Han lyssnade på hjärta och lungor, talade om mitt hjärtflimmer och skrev ut ny medicin. Jag prisade då Sverige med alla dess sjukhus och hela läkarkoren. Tänkte att vi verkligen har en riktigt bra och billig sjukvård här, när besöket nästintill var gratis, ja bara 110 kronor och det skulle vara resekostnaden, men orsaken var att jag var över 85 år, så det förklarade saken. Det kändes så tryggt och bra att få både doktor och sköteska in i hemmet och jag fick dubbla doser medicin och det lättade i bröstet och vi intog tevesoffan den dagen och dagen efter som var lördag i återhämtningens och tacksamhetens lugna tecken.

Söndagen den 29: de och vi hade bestämt oss för att duscha, hustrun först och sedan hjälpte hon mej, följt av morgon- the med en smörgås och sedan satte vi oss i soffan för att lyssna på gudstjänsten på teve. Efter första psalmen tog hustru min rollator och gick ut mot hallen, hon sade inget men jag tänkte att hon kanske gick på toaletten när hon dröjde. Under sången, tyckte jag att hon sade något där bortifrån men jag hörde inte riktigt vad, så jag reste mig upp för att gå ut i hallen och titta.

Då satt hon avsvimmad med slutna ögonlock på toalettstolen och huvudet hängde ned mot knäna och jag blev omedelbart livrädd, skakis och ohyggligt skärrad på en gång och vad skulle jag göra. Jag stod handlingsförlamad och bara skrek, när hon inte öppna sina ögon. Hon hade nog föraningar och känt sig osäker för hon hade händerna på rollatorn och den var i låst läge som tur var och handagen låg på hennes bara lår och det var säkert den ställningen som blev räddningen och som gjorde att hon inte föll av toalettstolen och ned på golvet.

Jag ropa hennes namn många gånger utan att få svar, inte ett ljud kom ifrån henne läppar och jag tänkte att nu dör hon ifrån mej. Jag stod framför henne och höll upp hennes huvud samtidigt som jag tryckte på larmet och som jag alltid har på vänstra handleden. Till sist svara dom efter en stund och som jag tyckte var evigheter och någon sade--- Söker du hjälp--- och så blev det en smäll med ett plupp och så blev det alldeles tyst. Då förbanna jag mig själv eller ropa jag på Gud på samma gång, jag tror i en , tryckte och tryckte, som i oändlighet, om igen, igen och igen, inget svar, allt var tyst som i graven och ingen att tala med. Men jag måste besinna mig nu, lugna mig och försöka arbeta metodiskt och tänka efter för att klara av det här. Jag har ju telefonen tänkte jag, jag ringer ett ett två, ambulansen dom skall väl i alla fall svara, nej allt var tyst i luren, ingen ton, ingen människa. En gång två gånger, tre gånger, tio gånger medan jag samtidigt håller upp huvudet på min hustru. Svetten bryter ut och hjälplösheten slår med stora klubbor i skallen mot mig, vad skall jag göra? och varför svarar dom inte. Men då kom besinningen till sin rätt. Jag visste ju att så fort man hade slagit på larmet då sattes telefonen ur funktion. Det hade vi diskuterat så många gånger under årens lopp så det visste vi ju. Och vi sa till varan, tänk om larmet strejkar och då går det heller inte att ringa ut.

Jag måste ut i korridoren och få tag i en telefon, få upp en dörr och skrika att någon skall ringa efter ambulansen och skrika, ring, ring så mycket jag orkar. Distriktsköterskan och vårdcentralen, längst bort i samma korridor, där fanns väl hjälpen, var min första tanke, nej, nej, det går inte, det är söndag i dag och här finns inte en människa som kan hjälpa mej. Jag vänder om med rollatorn och skyndar mig åt det andra hållet, bara låsta dörrar, folk är borta. Pling, pling och igen svarar, jag som ingen väntan har, men nästa dörr, eller nästa, eller nästa och äntligen, hon öppnar med en filt om stjärten.

Snälla du kan du komma och hjälpa mig, hustru min håller på att dö för mej!

Ja jag kommer, skall bara klä på mej. Tack gode Gud äntligen en människa att tala med i nödens stund. Jag skyndar tillbaka och väntar mig finna min hustru döende på golvet. På vägen hinner jag också med att sända Kristina en tacksamhetens tanke och att just hon öppna sin dörr som hade jobbat som sjuksköterska i mer än tjugo år visste väl något om sjukdomar och kunde hon hjälpa mig. Hon kunde väl ändå hålla i mej eller jag hålla i henne så att jag inte störta om kull i svimningens, eller i det stora livsavgörandets ögonblick. Men nåden hade varit med oss den här gången och hustrun slog till sist upp sina blå och tittade bedjande på mej.

Tiden hade gått och jag hade börjat tappa tron, men tacksamheten sköljde över mej när hon började prata och med Kristinas hjälp fick vi henne på sängen. Hon fick tillbaka färgen i ansiktet och vi började prata och det var som om jag fått tillbaka den största gåvan, den som jag tycktes ha ryckts ur mina händer alldeles nyss.

Tillsammans provade vi nu larmet och telefonen men båda var lika döda. Jag hade köpslagit med döden och vunnit denna gång, men jag hade ju oddsen på min sida. Larmet och telefonen var ju redan döda före uppgörelsen och det här var det bästa bytet jag gjort någon gång i livet. Kristina hann rycka med sig blodtrycks manschetten och hon mätte blodtrycket och lyssnade på hjärtat precis som en riktig doktor gör och sade att trycket var i lägsta laget.

Läget stabiliserade sig och Kristina blev kvar hos oss en god stund och förmiddagen gick. Jag passar nu på att hövligen tacka och bocka för hjälpen. Och om inte hon hade öppnat sin dörr vart skulle jag ha sökt hjälp någonstans. Men då nära två timmar hade gått då kommer poängen i den här berättelsen till sin rätt, för då står det två tjejer i dörröppningen och frågar” är det ni som har larmat”?.--- Ja visst har vi larmat men det är ju två timmar sedan och jag fortsätter med att fråga när fick ni larmet då, ja det var alldeles nyss och vi har bara åkt från Björklinge. Tacket kom inte från hjärtats djup, när jag betänker kostnaden för detta larm som under alla år varit 199 kronor varje månad med särskild räkning och avgifter som hör till fakturor. Myndigheterna vet så väl var de skall suga den godaste honungen någonstans.

Till tråkigheterna hör att min gode vän och arbetskamrat Hans Lindström har gått hädan. Vad gäller kulturellt arbete har vi under många dagar och halva nätter dokumenterat Bälinge härad med dess kultur och dess historia långt tillbaka i tiden, han var en stor man och jag kallade honom för Bälinge professorn och därför är hans hjärna nu memorerad i min dator. Han är både sörjd och saknad och han försvann från scenen samtidigt med de vackra vinterfåglarna som man förr kunde beskåda vid fågelbordet genom köksfönstret och som kunde väcka vackra vårliga tankar i mitt sinne och det sorgeliga är att inte en enda fågel har visat sin vackra röda vinterdräkt denna vinter, men allting är liksom på tvärs och varför skulle inte då också naturen vara på tvärs, men den kanske slår tillbaka mot sin styvmoderliga behandling.

Innan artikeln är färdig, kan jag rapportera att i dag måndag har vi fått larmet utbytt mot ett nytt med garanti på att nu skall det gå att ringa på telefonen fastän larmet är på. Jag tackar och bockar i underdånig lydnad.

Sven Eriksson
Lundgården Bälinge

Här kan ni berätta mer om föreningens verksamhet.