En ny dikt av Nergårds-Sven skriven när längtan var som svårast när Gunhild hans käresta befann sig på sjukhuset.

Ensamheten lång!

Ensamheten är en pina för en människa som måste ensam gå
En kan nästan till att grina när man ensamheten tänker på
För att slå hål på ensamheten måste man sig något företaga
Ett mål är att ta itu med problemen som sinnet länge aga

Man kan göra nya saker som man kan i sinnet hitta
Man kan gå i ring för att hitta bort en nål
Man kan ta en stol och bara ut igenom fönstret titta
För att hitta nya mål

Man kan lägga sig på sängen och täcket sig över draga
Bara blunda och titta in uti sig skälv en gång
Avundas de som äro två som bara varandra hava
Räkna Sveriges städer eller stämma upp en sång

Man kan gå ut i Guds fria natur om det inte regnar
Det går också under ett paraply så spänt
Ta gitarren från väggen, slå ett ackord på dess strängar
För att väcka hjärnan och dess strängar stämt

Man kan slå på datorn det är en maskin att leka med
Och skriva ett brev till en kär gammal vän
Man kan skicka ett mejl och tala om det sist jag skrev
Och frågar varför svaret inte hade kommit än

Men nu lyser solen och det svarta molnet borta är
På altanen kan jag nu frodigt i liggfåtöljen mysa
Det är solen som de allra ljusaste tankarna bär
Då skall jag öppna mitt hjärta och han skall där inne nu få lysa

Sven den 9:de sep 2015