Gumman gick väl och blängde i något skyltfönster.

När man är så där en 80 och 90 år, händer inte så mycket. Livet är slentrian och händelsefattigt, det består mest av väntan, väntan på att någonting skall hände, någonting roligt som skall hända, om vi fick vara med om något riktigt roligt någon gång men det händer ingenting roligt.

Men i går hände någonting roligt, samtidigt som det var mycket tråkigt, ty händelsen hade liksom två sidor.

Ett äldre par gumman min och jag var på stan och då hände mycket. Med hjälp av rullatorn tog vi oss både till Hammarby kyrkogård och till tandläkaren som bor mitt i stan. Så till vida gick det bra, men sen hände allt som inte får hända och det hände på en gång och så fort det hände.

Gumman gick väl och blängde i något skyltfönster och såg inte att det var en liten fördjupning i gatan där ett brunnslock låg och då hände det sig inte bättre än att hon tappa balansen och så strulade omkull naturligtvis. Ja helt plötsligt så låg hon där på svarta våta asfalten och olyckan hade hänt. Rullatorn rivstarta och var nästan inne i Serveras porslinsfabrik om inte den stängda dörren hade bromsat.

Nu var vi helt hjälplösa båda två, jag hade inte ork att få upp henne, men tänk då kom många människor oss till hjälp. Svenska Röda korset var med de första på plats då olyckan hände, deras kvinnliga röst utåt i världen, hon som brukar vara ute i bygderna och talar om så mycket gott Röda korset gör och det var hon som kom först och satte in första stöten vad gäller omhändertagandet av en skadad person.

Röda Korset har ju som sitt motto att alla människor som är i nöd hjälper dom och hur kunde dom veta att det skulle bli en olycka på Bredgränd klockan kalv tre i går, det är för mej en gåta- Men det är beviset på att dom vet på förhand var hjälpen skall sättas in. Snabbt tog hon av sig den dyrbara kappan och lade den under huvudet på gumman min och så satt hon där på huk och höll henne i handen hela tiden. Den människan var verkligen smidd för sin uppgift. Hon hann också med att få upp telefonen ur väskan och ringa till Röda korsets kontor i Uppsala och rapportera om olyckan därtill gick en signal till brandkåren för att kalla på ambulansen ty det gick inte att få upp gumman på benen igen.

Till hennes hjälp kom en ung mustaschprydd läkarkandidat från Haparanda som också var något av en gud, och om han hade haft tillgång till ett stetoskop så hade han helt säkert krypet ned och stått på knä på den våta asfalten och velat komma under blusen på gumman min för att lyssna på hjärtat. Därtill stannade en mängd andra goda människor och stod runt omkring för att titta på hur det skulle gå till att bärga gumman, så det blev trångt och jag blev liksom undanträngd och utanför åskådarmassan.

Det blev kallt att ligga på den kalla gatan nästan halvtimmen, för det tog det innan ambulansen kom. Det räckte inte bara med att ringa och rapportera att det låg en sjuk människa på gatan och att det behövdes en ambulans. Nej först skulle de ha reda på hur många tänder som var utslagna och hur många revben som var av och andra ben som var knäckta, just för att kunna veta hur stor insatsstyrka dom skulle sätta in. Ambulansen måste minst ha befunnit sig i Tierp vid starten, för vad man kan räkna ut på tiden, jag är inte Uppsalabo men tror mig veta att det inte var så mycket mer än Fyrisån mellan sjukhuset och katastrofplatsen.

Nedkylningen av gumman min och Rödakorsets representant fortskred i vanlig ordning, men ingen klagan här, bara tålig väntan. Troligtvis var det de varma och medlidsamma blickarna från de omkringstående som värmde aktörerna, gumman min och läkartimet. Väl inne i ambulansen, gumman, jag och rollatorn rullade vi så sakteliga ut på gågatan och på väg till sjukhuset. Det var säkert ett tiotal personer, gamla som unga som hade stått kvar hela tiden och undrat över hur det hela skulle avlöpa och som nu vinkade av oss.

Ja man må säga att Svenska folket är snälla och ömsinta och som bevis på min tacksamhet hade jag i den stunden kunnat upptaga dem alla som våra fosterbarn med full arvstätt.

Väl framme vid sjukhuset var det väntan som gällde, men det hade stått i tidningen att nu var det rationaliserat så hoppet var att vi skulle vara hemma till sängdags om det inte var inläggning förstås. Men det blev tio timmar och utav dem var det minst åtta timmars lång väntan, utan att någon efterhörde mitt hälsotillstånd, väntan på att någonting skulle hända. Jag hann med att läsa igenom sjukhuset hela väntarlitteraturen och det var en intressant läsning i och för sig. Klockan halv tre på natten var vi hemma och mycket nöjda och belåtna men också mycket trötta.

Handleden hade gått av, men nu var den gipsad och nu har hon ett riktigt försvarsvapen, så om hon skulle bli sint på mej en vacker dag så gäller det att ducka, men hon tar sig sakta fram för hon åbringade sig också en stor lårkaka i skarp klarblå färg, inte att förväxla med vanlig sockerkaka.

Vad mycket man får vara med om under ett torsdags dygn i den bullrande staden Uppsala och att gumman min i dag skulle göra ett akrobatiskt luftsprång vid sin ålder blev för mej ett litet trauma. På Akuten gör man natt till dag och lika blev det för oss och under tiden förundrade jag mig över dem som jobbar där och som är så oförtröttliga i sitt arbete. Doktorer och sköterskor i de vita rockarna som ständigt fladdrar förbi i korridorerna.

Gummans doktor var en ung kvinnlig skönhet, som gjorde allt för att i två långa dragningar som det heter, när man försöker dra bort handen från armen. Men jag hade full förståelse för henne och för hennes vänlighets och skönhets skull hade jag kunnat godkänna henne som vår egen svärdotter, men just nu hade vi ingen pojk i passande ålder.

Fullproppade med pennor saxar och annat som måste finnas till hands, lika som deras hjärnor är bemängda med tankar på alla mäniskor som ligger i sina bås och väntar på doktorn. Ett stort tack från mej och min hustru för erat fina jobb. För Er vänlighet och uppfinningsrikedom när det gäller att lösa alla problem som dyker upp.

Som när det inte fanns någon rullstol till hands då tar man helt enkelt rullsängen och kör ut till parkeringsplatsen där droskan står för att lasta över en tröttskörd men en livs levande och högt ärade livskamrat och som jag var mycket glad för. Som uppskattning på vår egen långa uthållighet och som plåster på såren som man säger fick vi med oss var sin yoghurt att ha på resan hem, tack än en gång, det var som en god karamell i barnaåren.

Men efter det att chaffisen hade kört lite karusell framför huset upptäckte han att en person till skulle med bilen och då var det bara för honom att köra tillbaka igen till utgången och tur var väl det för då kommer också sköterskan som var den drivande i projektet med andan i halsen och frågar om inte gumman hade en nål sittande kvar i kroppen. Svaret var nej, men sköterskan gav sig inte och litade inte på hennes svar och hon hittar verkligen en nål i armvecket.

Med den fick hon inte åka hem, utan chaffisen måste vänta och snabb som en hind ilade hon in igen och kom ut med en halv operationsutrustning. Med droskchaffisen som assistent och som hade en liten ficklampa till hands, inte större än en kulspetspenna som glödde lite i ändan, var hon i stil med en änglamakerska där hon i mörkret fifflade fram nålen och med konpress tejp och sax täppte hon till hålet så att inte blodet läckte ut och så kunde vi fara hem. En bra operatris var du och tack en gång till, för allt det myckna besvär som vi ställt till det för dej i natt.

Ni alla är vår livlina och lönen, fördelad på uppskattning för allt ni gör och betyget är krönt med många guldstjärnor till Er och jag gör mig till tolk för alla andra som behöver sjukhusets hjälp.

Nergårds- Sven och Gunhild

Bälinge den 27 nov 2012,

Nu har det gått tio dagar sedan första besöker och nu är vi tillbaka på Akademiska sjukhuset igen för röntgen och sedan skall gumman visa upp armen för en ortopedisk doktor. Röntgen var en trappa upp och det tog ca halvtimmen men sedan skulle vi till ortopediska avdelningen och då hände något igen. Även denna dag ställde gumman till med dramatik. Hon sa att korridoren var en mil lång, men då sa jag att det bara var en engelsk mil ty den är kortare. Men det hjälpte inte hon svimmade i alla fall när vi kom fram till hissen.

Hon blev inte helt utslagen ty hon hamnade på knäna och med hjälp av min ända arbetsdugliga arm och hennes egen starka vilja kunde vi ta oss till en närastående bänk Hon hade ändå ögonen öppna och jag ropa på en vitrock som fladdra förbi. Hon stanna upp och jag bad om hjälp, en värdinna och en rullstol som var en nödvändighet för bärgningen. Snabbt sprang hon iväg ner för trapporna och upp kom en värdinna som nu med värme tog hand om oss.

Nästa gång hon kom upp hade hon en rullstol med sig, men ifrågasatte om vi skulle kunna använda den, ty det var en barn-rullstol och hon hade inte hittat någon annan. Nöden har ingen lag sägs det och den hade väl passat bättre till modellen för sjuttio år sedan, men den höll verkligen mottet och satt som en gammaldags snörkorsett efter det att gumman klämt ned sin krockskadade skärt mellan dess skyddsräcken.

Väl framme vid Ortopeden tog det tid. Där var rena folkvandringen dit och vi hamnade vid dörren, de minst attraktiva platserna, ty det var fullsatt för övrigt, men oj vad där var trafik. Det var som passagen till ett passagerarfartyg och var ifrån kom alla människor. Det såg ut som om halva stans befolkning var sjuka men hade alla drabbats av benbrott var frågan, det var inte så många som hoppade på kryckor, de övriga gick i rask takt och tycktes ha bråttom.

Vi fick en stor röd bricka som det stod nummer elva på och den skulle vi hämta vid en annan disk längre bort, va tokigt tänkte jag. Sedan plingade det på i hög och jämn takt när numren ropades upp för inskrivning. De hade kommit ända till nummer sextio innan vi blev inropade till doktorn. På den dörren där vi gick in stod nummer elva med jättestora bokstäver och då var det spikat i väntrummet, men när vi kom ut efter kanske en halvtimme var det inte så många kvar och då ropades nummer sjuttio upp.

Det här var oförståeligt för mej och den här ekvationen gick inte ihop och jag fick heller ingen förklaring. Hade sjukhuset verkligen sjuttio rum och var hade folket tagit vägen på den korta tiden? Jag tyckte det var en tillkrånglad ordning med en röd bricka och numret på en dörr. Jag har heller aldrig varit med om en sådan chargång, utan det var bara tillkrånglat tyckte jag. Har de tagit efter Kina för att få jobb åt alla var min tanke? Men jag kanske har fel, kan det vara en duktig ingenjör som hade lösningen, är min fråga, eftersom det var så få kvar i väntrummet och på vilket vis hade de kunnat trolla bort folket? Är det någon som kan förklara fördelen med denna ordning och jag är tacksam för svar för själv har jag inget.

Text Nergåds-Sven (Sven Eriksson) Bild Agneta Darberg