Vi stödjer inte din webbläsare!

Vi rekommenderar att du uppgraderar din webbläsare för en bättre upplevelse.

Förening Bälinge

Nergårds-Sven berättar

Kulturprofilen Sven Eriksson Lundgården Bälinge Har ett 20 tal böcker utgivna under pseudonym Nergårds-Sven.

Sven läser en av hans alla dikter.

Sven läser en av hans alla dikter.

Född 1920 på ett medelstort jordbruk i Jumkil socken barn nummer tio utav elva nu år 2012 ende överlevande i syskonskaran, Sven avled 2019.

Mitt första minne från livet är en tung upplevelse, då min två år äldre broder omkom i en olycka 8 år gammal.
Sexårig folkskola Fortsättningsskola åren 34 och 35.
En gång fick jag stryk, en ordentlig omgång i klass fyra i skolan.

Två sexveckorskurser och en kurs på Wik vintern1938.
Konfirmationen och i samband med den en olycka. Mor dog då jag var 13 år och jag blev husföreståndarinna för ett stort hushåll, vi var då fyra minderåriga barn med en ensam far.
Mitt stora idrottsintresse, var skidor, fotboll och orientering och skridsko på kvarndammen.

Syster Kerstin blev stor nog 13- 14 år kunde jag gå ifrån köket och jag var ute och hjälpte till i det medelstora jordbruket. Vi hade en tio tolv kor och en tre fyra hästar och på vintern körde vi timmer i skogen på förtjänst med tre hästar till sågen. Vi pojkar som kallades hemmasöner var utan egentlig lön, frånsett naturaförmånerna. Skogskörslor var ett stort tillskott jämte jordbruket för far under vinterhalvåret.

Det var handmjölkning som gällde på den tiden, morgon och kväll och allt annat var också handarbete, gaffeln och grepen, yxan och sågen, spettet och spaden var något av de redskapen som man ständigt måste ha i händerna arbetade med, om man inte hade tömmarna att styra en häst med, ty det fanns ingen traktor på den tiden.
Cykeln, sparkstöttingen och skidorna var fortskaftningsmedlen. Men bilen hade börjat komma omkring 1930 och då tog broder Karl som var född 1908 körkort och startade åkeri hemma och som fjorton-femtonåring fick jag åka med och lasta ribb vid Ullbålsta och han körde det till Heby tegelbruk.

Vid 17 års ålder började jag som skogsarbetare på allmänningen och det var efter skörden då det var ledig tid och då kunde man tjäna egna pengar som var att hugga meterved på accord och priset då var 25 öre kubikmeter.
Ungdomsåren beskrivs i memoarbok 1 och 2.

Vid18 år kunde man ta körkort och få arbete som chaufför som var mycket eftertraktat av pojkar över arton.
Körkortet 39 på våren, men jag måsta vara hemma under sommaren och hjälpa far i jordbruket.

39 på hösten kom krigsutbrottet och alla bilar stannade, det behövdes inga chaufförer så jag hade ingen nytta av mitt nya körkort vad gällde arbetsförtjänst.
Jag inkallades till ett års rekryttjänstgöring 1 feb. 1941 och mucka 20 okt. 42 beredskap med repetitionsmånader till krigsslutet 45.
Krigsvigsel med Rut påsken 42 som det hette, nödvändigt för att min fästmö skulle få familjepenning emedan hon var havande, två dagar för hem och återresa och en dag för giftermål.
Vi bodde först på Kungsängsgatan 27 i Uppsala, sedan på vinden vid Skulla där far hade inrett ett kök, rum fanns där förut.
Efter ett års rekryt, blev det ett halvt års beredskapstjänstgöring i Värmland i ett sträck utan en enda dags permission under tiden.
Vi bildade familj när jag kom hem den 20 oktober. Inger föddes den 28 okt en vecka senare och hon döptes på BB.
Som nygift var jag skogsarbetare varvat med dikningsarbete vår och höst, tegelbruksarbete på somrarna under 3 år där emellan.

Åren från 1940 till 1945 var det krigstid och en stor del av livet var inkallelser.
Jag blev sjuk i slutet av kriget och blev inlagd, nedflyttad i det militära,ett knä, käkhåle-operation och dålig magen efter olyckan då jag åkte omkull på skidor och krockat med en tall i Kronåsen.
Jag fick besök av min hustru utan förvarning i fältförläggningen i Värmland, oförklarligt, en vanlig menig? Inte många kvinnor kan ha fått den chansen.
Ohyggligt rädd var jag då Tyskarna gick in i Värmland 42 på våren, vi låg i första linjen, jag skakade i knävecken och i läpparna dallrade då jag skulle prata, det var en ohyggligt stor psykisk press. Vi stod uppställda på skolgården i Edsvalla i Värmland en hel eftermiddag och fick inte ens sätta oss ned, väntade på order att få möta tyskarna, de hade gått över gränsen i norra Värmland. Allt finns dokumenterat i Memoarbok nr 3

Flytt till Skinnarbo i Jumkil 43 på våren. Därifrån den1/8 1946 till Kiplingebergs gods som kördräng. Egen bok skriven titel: Kördrängen
Den första mars 1948 till Boröjningen en gård på tio hektar i Norra Bälinge.
Där blev skilsmässa efter sju år 55 och jag blev där i två år till 1957. En gång har jag varit rik? Memoarbok nummer 3, Som småbrukare Ensamstående utan något av barnen i två år som var en mycket tung tid.

Parbildning igen 57 och flytt till Roteberg. Kerstin Andersson 33 år och änka med tre barn, 5, 10 och 12 år. Gifte oss påsken 62 då var Kerstin gravid, vi fick inte gå fram till stora altaret. Jag accelererade från småbruk till storbruk från 60 talet till 1980talet.Sönerna tog över 1980,
Conny 35 år och Sören 18 år. Flytt från Roteberg till Lundgården i Bälinge 93 där jag nu bor.
Memoarbok nr 4. Rotebergsepoken 40 år av mitt liv.

”Som pensionär och författare” hade jag tänkt att nästa bok skulle heta men den har delats upp i flera delar, och mycket det beror på hälsan och när ivskontraktet med vår Herre går ut.

Köpte första datorn 93 - 15 tum de första diktböckerna kom till då. Det har blivit fem hundra dikter under årens lopp.

Mitten av 90 talet, lyckades jag starta en Studiecirkeln, som hette ”Känn din Bygd”, resultatet av den blev en bokkommité. Den i sin tur skrev tre stycken hembygdsböcker. Frågan är om någon bygdebok kommit till utan mej? Jobb i motvind men genom min envishet och med hjälp av journalisten Bosse Damm kunde jag övertyga mina studiekamrater att det skulle gå att göra en bok. Skrev själv en 4-5 artiklar i varje bok.

Kommande projekt, förfrågan om att göra en bok i bilder om Börje och Åkerbybygderna.

Stor upplevelse: En gång har jag varit med och tagit livet av en eldunge på ett miljonbygge.

Mina största meriter? En vis man har sagt mig ”det finns väl ingen som har lyft så mycket Uppländsk lera som du” Jag är inte den rätta att bedöma det, men visst har det blivit så, 73 år och sista diket och jag började gräva vid 23 års
ålder.

Jag har lyckats skifta ut min första fru från vårt gemensamma småbruk.
Därtill två oförlösta dödsbon, Dödsboet efter Kerstins make Birger till deras tre barn.
Dödsboet efter Birgers föräldrar som var tre stycken reverser mellan Birger och hans mamma, hans syster och hans bror.

1980 delade Kerstin och jag ut sju stycken lika stora arvslotter till våra respektive och vårt gemensamma barn Sören och Kerstin son Conny. Gemensamt löste vi in de andras andelar och blev på så vis ägare till Roteberg.

En gång har jag varit arg, fick inte låna pengar i bank.
En gång blev jag nedvärderad för köp av mark.
En gång blev jag uträknad och klubbad i en match mot Akademifogden, det gällde också köp av mark.
En gång har jag stått inför domarskranket och blivit dömd för falskdeklaration jämte min hustru.

Jag har blivit döpt på äldre dar av en präst i Missionsförsamlingen i Uppsala till ”Bondepoeten Nergårds-Sven” En gång agerade jag präst själv vid fars dödsbädd och när jag ledde en utflykt till Sigtuna och de hade lovat präst vid sommarandakten i kyrkan men det kom ingen jag läste några dikter och ett stycke ur bibeln.

Jag blev riktigt arg en gång vid orden, ”Du tjänar väl så mycket pengar på dina böcker så du kan väl ge mej den där boken. Frågan? Var det skämt eller allvar jag svara inte men knöt handen i byxfickan.

Mitt stora intresse är allt som händer och sker i naturen omkring oss och kulturen står mig väldigt nära därför står jag fadder för Bälinges norra lantbruksmuseum som heter Möllerstorp.
Mitt roligaste ämne är när jag får tala om naturen och dess krafter. Dessa är mycket intressanta att studera och att stå på sidan om och se hur alla försöker kringgå och nonchalera dess lagar bara för att tjäna pengar. Som kemikalie-företagen som tillverkar och sprider hundratals sorter av sitt gift över jorden ja ut över hela världen. Förgiftar vattnet djuren och maten bara för att tjäna ännu mera pengar. Regnskogarna hugger de ned för att få ny jord medan vi utan åtskillnad sprutar gifter på våra odlingsmarker.

Det mest avskyvärda måste vara att försvara gifterna och jag ser rött när jag ser en stor röd giftspruta med en ramp på 20 meter som sprutar gift på spannmålen som vi skall leva av och samtidigt ta liv av allt vad liv heter på jordskorpan. Det förundrar mig att inte Svenska mödrar som jag tror har bättre förstånd än karriärs sugna män går ut på fälten och ställer sig i vägen för dessa motordrivna giftspindlar som tar död på all avkomma och allt av liv. Vad skall den så snabbt växande mänskligheter leva av när vi har förgiftat luft, vatten och land. 20 miljarder människor som det här klotet jag hörde någon stå i teve och säga skall försörja om inte allt för avlägsen tid.

Jag frågade min hustru vad jag skulle tala om i kväll men jag fick inget riktigt svar.
– Vad skall vi tala om”
Hon sade
– Ja tala om någonting som är roligt!

Jag backar bandet och väljer ut det roliga och intressanta för den utomstående och vad skulle det vara?

När jag som nittonåring året 39 i golfbyxor och nytt körkort med fars Ford personbil av årsmodell 1931, sockerlåda vi kalla, den då åtta år gamla bilen men ändå ett motorfordon med status. Åren hade gått och de nya bilarna hade blivit ett par decimeter lägre och fått mera av strömlinjeform över sig och hämtade den nya hushållerskan vid prästgården lilla myrby i Gamla Uppsala och första kvällen då vi gjorde sällskap på bönemöte.

Hon blev min första hustru och när hon utan planering åkte till Värmland och hälsade på mej när jag låg i fält där. Dramatiskt nog. Oförståeligt för den oinvigde som inte kan förstå äventyret. Jag kom med i Gunners rekordbok med tjugoen kultingar från en sugga. Den gången var jag rik, men den rikedomen var dyrköpt.
Första gången jag var till Roteberg.
Kerstin blev min andra hustru och när vi gifte oss i Bälinge kyrka 1962. Då var stora altaret inte till för oss. Jag trodde mig om att det kunde vara genom det lagbrott som vi gjorde och att vi genom den stora synden klarade den ekonomiska krisen som bromsade vår närvaro där. Men den hade ju inte kommit till rättslig prövning så varför då utestänga oss från stora altaret.

Kanske det var mera den moraliska domen. Kerstin kunde inte anklagas hon var änka och hade rätt att gifta om sig, men jag som hade gått igenom en skilsmässa hade ett tungt ok på mina axlar och mitt samvete sade mig att den synden var enbart min och därför var knäböjningen vid altarringen inte till för oss.

Hade domstolsutslaget då hon och jag anklagades för falskdeklaration kommit till kyrkans kännedom och vi ställdes inför rätten med böter som följd.Böckerna har jag skrivit för barnen och deras efterkommande, dom har fått dem men de har inte läst dem tror jag, det blir efter min död. Kanske mera intressanta för dem som inte har något släktskap.
Det här är huvudingredienserna och tillsammans med dagarna har det mixats ihop till en huvudrätt och blivit mitt liv Nu är det efterrätten som aväts och det är livets opium som det sägs, skall det vara något sött och gott. Den rätten är mera lättflytande och där har jag mixats ihop med Gunhild. Det är mitt tredje äktenskap, oäkta på sitt sätt, ty prästen har inte fått vara med. Inte fullt ut, men ändå inte utan valör ty vi har ringar och vi har fått våran välsignelse av unga prästen Elisabet Målkvist hemma här hos oss utan kåpa och malba.

Text Sven Eriksson

Bild Agneta Darberg