Sitter två människobarn och genom nattens fönster tittar ut
Som två ugglor i brädd på en gren
Klockan på väggen går så sakta, räknar timme och minut
Medan de rannsakar kroppen, armar och ben.

Med täcket om ryggen väntar de på att vakan skall ta slut
samtidigt vänder de på livets mödor och problem
och att nästa dag skall giva mera av värme och ljus
för att ge livet ett bättre återsken

De sitter där och spanar medan de tillsammans nystar på livet
när inte sömnen vill dem bekomma
Trycker sig tillsammans, fastän allting ändå i livet är givet
och väntar på att mot kudden få somna.

De grunnar på livet och vart har alla dagar tagit vägen
Ville få se dem i fönstret det dunkla
Ville och se framtiden och om den var rest, himlastegen
sa O Herre Gud och båda de sucka.

De växlar några enstaka ord, men sparsamma nog
Det är slut med hoppet och glöden
Var mycket roligare förr, då de i början av livet stod
Och nu sitter de och vänta på döden.

De ville spela bandet tillbaka där livet började en gång
Till barndom och ungdomen den sköna
Få allt som var bra, prata skratta och sjunga en sång
och livet i en ringdans försköna

Tristessen lever nu sitt glättiga liv och den dansar i ring
för att ta alla glada stunder från oss
vi lever i slentrian och trissdes, det händer rakt ingenting
man måste ruska på sig för att komma loss

Två turturduvor när de i ungdom och kärlek knäppte sina nötter
den var då livskraften, men börjar med åren att sina
en morgonens strimma bryter fram uti öster
de tittar mot ljuset drar på läppen och med de tomma käkarna flina

Men snart skola gommarna gå och vi åter kunna vissla och sjunga
vi skall glädas med de nya vita tänderna vi fått
då skall kärleken i den nya protesen rikligt få blomma
och vi skall pussas och kramas och leva så gott.

Skriven av Sven på sängkanten den 15 feb. 2015