Arkitektur och bebyggelse i Kärrtorp var temat för PRO Kärrtorps kulturvandring den 27 oktober. Ciceron var Leif Karlsson, föreningens sekreterare och en man med både brett kunnande om lokalsamhällets utveckling och personliga minnen om platser och hus. Drygt 30 personer följde med på promenaden.

Vi fick först en kort översikt över hur stadsdelen Kärrtorp kom till. Det var en tid när det gick undan både att planera och bygga! I mitten av 1940-talet fanns i vårt närområde inte mer än det lilla Kärrtorpet, Skarpnäcks gamla skola, Hemmet för gamla, en del villabebyggelse och kolonilottsområden – annars var här mest bara berg och skog.

Men när Hammarbyhöjdens och Björkhagens bostadsområden kommit till, under 1930- och 40-talen, var det dags att gå vidare. Arkitekten Hjalmar Klemming stod för grundidéerna till 1947/48 års stadsplan för det nya Kärrtorp. Svenska Bostäder och SKB svarade för byggandet. Bärande tankar var att bebyggelsen skulle bli en mur mot omvärlden. Där innanför skulle bostadsområdena vara barnvänliga, med bilfria stråk och stora grönytor för lek. Många av de ståtliga gamla tallarna, liksom fruktträd från kolonilotterna, skulle bevaras.

Planeringen av Kärrtorps centrumtorg blev en förövning till den sedemera mer berömda förstaden Vällingby. 1952, efter cirka fem år av intensivt byggande, fanns de viktigaste inslagen i det moderna Kärrtorp på plats: centrumtorget med sitt iögonfallande höghus, de sammanbyggda punkthusen utmed Söderarmsvägen, långa lamellhus i tre våningar – där mur-idén syns tydligast i gränsen till Nytorps gärde – SKB-området vid Holmögaddsvägen och Tylögränd. Byggnader för affärslokaler, bion Reflex och medborgarhuset Fyren kom till några år senare.

Under vandringen stannade vi vid både en del av den första tidens byggnader och vid platser där Kärrtorp senare har förändrats. Arbetena och avspärrningarna vid centrumtorget kan väl få ha missat. Samtidigt som miljön förändras - för att bland annat ge mer plats åt busshållplatser, grönska och samvaro - ska torget behålla sin karaktär. Det området, och faktiskt Kärrtorps 50-talsbebyggelse som helhet, är klassat som kulturhistoriskt intressant och får bara förändras varsamt.

Flera stora skolor är också viktiga inslag i bebyggelsen. Vi stannade till både vid gymnasiet, byggt 1956-57 efter arkitekt Kjell Ödeens ritningar, och vid Skarpnäcks gamla skola, byggd redan 1929-30 med Georg A. Nilsson som arkitekt. Några elever vi mötte på skolgården verkade inte riktigt förstå vårt intresse för deras skolbyggnad. Leif kunde svara med att citera hur en rektor beskrev den vid ett jubileum. ”Stadens kanske allra vackraste skola”, ansåg han, och jämförde den med en ståtlig herrgård, med flyglar och mansardtak. På den här platsen fick flera av våra vandrare, som själva tillbringat en del av sin skoltid här, något nostalgiskt i blicken och vädrade gamla minnen.

Tvärs över Kärrtorpsvägen stannade vi vid en märkesbyggnad från senare tid: radhusen i kvarteret Mursmäckan. De är inspirerade av engelska radhus, men har fått klart djärvare färger än man brukar se där. 2012 tog husen hem förstapriset i tävlingen om Årets Stockholmsbyggnad. Välförtjänt, tycker i varje fall författaren av dessa rader.