Siaröfortet

Foto: Thord Cedring

30 PRO-are intog Siaröfortet

Den 30 juli vid åttatiden på morgonen tog bussen oss in till Strömkajen där båten Sjöbris väntade. Vi fick en skön och lugn färd och vid elvatiden var vi framme.

Siaröfortet ligger på Kyrkogårdsön, mitt i Furusundsleden i Stockholms norra skärgård.

Guiden Bosse Norrman tog emot på bryggan och förde oss till vandrarhemmet där vi fick lägga ifrån oss saker som vi inte ville bära på i onödan. Sedan förde Bosse oss runt på ön.

Först ledde han oss upp på fortet som började byggas 1916. Av många anledningar stoppades bygget flera gånger – pengarna tog slut ibland, tidschemat höll inte, arbetarna fick inte ut sina löner och strejkade och när väl fortet blev klart att tas i bruk mot slutet av 1920-talet blev det för farligt att vistas där. Det största hotet var inte fienden utifrån utan fukten inne i anläggningen.

Siaröfortet blev helt enkelt omodernt, militären flyttade försvarslinjen längre ut i skärgården och 1939 lades verksamheten ned. Sedan 2002 är hela ön ett byggnadsminne.

Vår guide Bosse Norrman lotsade oss ned i de kalla och fuktiga gångarna inne i fortet. Han visade sig vara en fängslande historieberättare med ironiska kommentarer och ett stort kunnande. Nere i underjorden låg det stora militärköket där den imponerande spisen från Bolinders tronade i kylan.

En timme före båtens avgång kom regnet och det regnade hela vägen genom skärgården hem till Stockholm. Vid 19-tiden var vi hemma i Järfälla.

Hanne Ringström

Förtroendevaldas resa

Förtroendevalda på Grisslehamnsresa.

En dimmig torsdagmorgon den 12 september klockan 7.20 for ett glatt gäng med förtroendevalda och även några tidigare verksamma iväg på en utflykt till Åland via Grisslehamn.

Ordförande Kerstin Eriksson hälsade alla varmt välkomna och tackade för ett gott samarbete. Chauffören Rolle gav oss tider och goda råd.

När vi kom fram till Grisslehamn var också solen där och den fortsatte sedan att värma oss under hela resan. Ombord på överresan till Grisslehamn fick vi kaffe och färsk ost-fralla och på hemvägen stod buffén framdukad. Alla var nu sugna och det smakade bra.

Vi åt och åt och hade mycket trevligt med prat och skratt. När vi håller på med våra sysslor i PRO hinner vi inte alltid lära känna varandra så väl. Den här resan gav oss därför en kick att orka några år till.

Bussen avgick vid 15-tiden. Hemresan blev något lågmäld eftersom vi alla var mätta och dåsiga. Vi kom hem till Kallhäll vid 16.30 -tiden.

Elvy Lindblom

Paldies Riga

PALDIES RIGA

Just så vill vi, 47 lyckliga seniorer, från Järfällas fyra PRO-föreningar unisont ropa efter en underbar resa till Lettlands huvudstad i september 2013.

Tack vare Anita och Thord Cedring, Resegruppen i PRO Kallhäll/Stäket, fick vi som hade turen att vara med, uppleva några spännande och oförglömliga dagar i Riga.

Det var onekligen blåsigt denna måndag den 23 september, då vi på eftermiddagen skulle starta vår resa. ”Det sägs att det kan bli orkanstyrka i byarna” upplyste mig välinformerade, metereologikunniga viksjöbor. ”Inte vill jag vara på sjön i kväll”, sa man och ryste.

Men, det ville vi. Ingen orkan, inte ens en stormunge eller den minsta kulingtendens mötte oss på Östersjön. Däremot kunde vi kulinariskt njuta av båten ”Romantikas” á la carte-meny och förväntansfullt se fram emot vår tripp till en östersjöstad med historia från 1200-talet.

Jag vågar påstå att denna resa gav oss alla 47, och även våra två reseledare, outplånliga intryck. Guidade turer i den gamla stadskärnan och besök på renässansslottet Rundale och även information och vägledning genom vår nutidshistoria, är minnen vi bär med oss…

En sak har jag i mitt stilla sinne dokumenterat: Vi Järfällaseniorer är ett synnerligen matfriskt gäng! Så mycket god mat; frukostar, luncher och middagar i stort sett varannan timme, som vi inmundigat under denna resa, skulle få en samfälld diestistkår att skrikande begära förstärkning. Men gott var det både på fat och i glas och roligt hade vi dessutom!

På hemresan med ”Isabelle” fick vi veta att 700 resenärer var med på båten. ”Stackars de 651 personer, som inte fått dela våra upplevelser” tänkte jag. Ovetande som de var om allt fint och intressant vi fått uppleva.

Ing-Marie Eriksson
PRO Viksjö

Gotlandsresa

Den andra juni samlades en förväntansfull skara PRO-resenärer på de överenskomna väntplatserna i Järfälla. Resenärer från Järfälla och några från Vallentuna och Sollentuna bussades lugnt och säkert med Björn och Lisa Asperheim ända till Gotland med avbrott för en trevlig fikapaus på Nynäshamns hamn och senare mat och fika igen ombord på fartyget. Paret Asperheim guidade oss under hela resan som blev både trevlig och intressant. En fin idé tyckte vi, var att dagsresorna alltid utgick ifrån och återvände till ett och samma boende. När vi kom hem trötta och hungriga efter fantastiska dagar så bör nämnas det förnämliga boendet ”Holmhällar”, ett pensionat i Vamlingbo socken på södra Gotland som drivs enligt den gamla pensionatsandan men ändå med modernt boende i fina stugor. Ägarfamiljen Hansén tog väl hand om oss med god gotländskt inspirerad mat och trevlig service. Området runt husen består av sandig mark med vresig och stormpinad furuskog vid havet. Markens hålor bebos av små nyfikna och trevliga kaniner s.k. rabbisar. Efter kvällsmaten ägnade vi oss åt kubbspel och samvaro med sång och musik ivrigt betittade av rabbisarna. Syrenerna då? Det kändes som att resa i en allé av dessa och andra blommande träd och buskar. Allt tycktes blomma samtidigt. Vädret var svenskt ”skönt lagom” så nu nämner vi några händelser mm som kändes särskilt bra med denna inramning.

Glasbruk på Gotland?

Turistfälla tänkte man. Men hej vad man kan bedra sig. Roma Glasbruk överraskade med fina och trevliga glasprodukter så där blev det kommers på saker som försiktigt transporterades mot Järfälla med buss, tåg och båt.

Tågresa Roma – Hesselby.

Vilken tur, ånglok och guidande stins på en nyinvigd museijärnväg. Tågbiljett av den gamla välkända sorten i gul kartongpapp som i god ordning klipptes med tång. Manuellt stationsutrop av vår kombinerade stins-konduktör-guide tillika vice ord förande Anders Svensson i föreningen Gotlandståget. Vid mellanstationerna berättade han om banans tillkomst och händelser från förr. Banans sträckning i dag är densamma som i gamla tider, så det finns spännande saker att berätta.

Bli din egen krukmakare!

Kanske inte på riktigt, kanske inte på en gång, eller? I varje fall så besökte vi Etelhems krukmakeri där arvtagaren till krukmakeriet Torleif Solberg visade oss hur man gör och här kunde man prova själv. Han gör fina grejor tyckte vi och han har fin butik och kafé med restaurang. Där var det förbeställt bord för oss i Torleifs egendesignade restauranglokal som bara det var sevärt. Med magarna fyllda med god mat begav vi oss ut på vägarna och syrenerna igen.

Sista dagen.

När vi nu upplevt massor i flera dagar så sa vi adjö till Holmhällar och åkte mot Visby och båtfärjan. Men i Visby var det inte bara restaurangbesök som hägrade, vi blev guidade genom en del av staden av en mycket kunnig ung dam som minsann berättade om inspelning av Pippi långstrumpfilm, världsarvsbyggnader, hansatid och ringmur. Allt detta till ett finfint väder.

Som avslutning vill vi tacka Anita och Thord Cedring och andra töisir och sorkar som gjort en fin och minnesvärd resa möjlig.

Janita Leverud och Erik Ploetz

Birgittasystrar

Studiebesök hos Birgittasystrarna den 20 febr.2015

Ett besök hos nunnorna i Djursholm lät som ett mycket intressant resmål och vi var många PRO:are som tyckt samma sak för bussen fylldes snabbt denna gråmulna februaridag. Vår busschaufför körde lugnt och fint och underhöll oss med en ”säkerhetsfilm” han hade varit med om att ta fram, bl.a. fick vi se hur viktigt det är att man sitter ner i bussen och har säkerhetsbältet på.

Mitt bland villorna i Djursholm låg så nunneklostret. Ett valv med sidohus utgjorde entrén till klosterområdet, grusgångar slingrade mellan träden fram till den byggnad som rymmer både gästhem, trygghetsboende, kapell m.m.

Vi bjöds att sitta ner vid vackert dukade bord med vita dukar och snart var förrätten framdukad, efter den en varmrätt med lax, därpå kaffe och en god mjuk kaka. Under lunchen presenterade sig syster Ida som såg till att alla fick mat och berättade vad som skulle ske efter lunchen.

En trappa ned låg kapellet där alla gudstjänster hålls. En skål med vigvatten genast till höger om ingången, rader av bänkar med långa stoppade knäpallar framför, väggstatyer av den heliga Birgitta och Jungfru Maria med Jesusbarnet på sin framsträckta hand, tavlor och kors. Syster Ida visade sig vara mycket humoristisk och underhöll oss en god stund i kapellet med berättelser om nunnornas gudstjänster och vad statyerna, krucifixet o.s.v. betyder för dem.

Högst upp i huset, många trappor att gå i men det fanns hiss, låg Birgittasalen där vi samlades för att få höra om Elisabeth Hesselblad, grundare av klostret. Syster Idas berättelse sträckte sig från Elisabeths födelse i Sverige, uppväxt i Amerika, utbildning till sjuksyster fram till att kunna införa Birgittinorden i Sverige igen och öppna ett kloster. Allt framfört med Syster Idas förmåga att förmedla en varm, lugn och rolig stämning.

Vi som var med på resan var överens om att detta var en resa värd att minnas och rekommendera till dem som ännu inte besökt klostret.

M.Johansson

Ett besök hos hundra megafåglar och en f.d megastjärna

En strålande vårmorgon, den 15 maj, var det dags att kliva på bussen på PRO Kallhälls andra resa mot Vikbolandet på södra sidan av Bråviken. Fullsatt buss med jämn fördelning av glada seniorer från våra fyra Järfällaföreningar.

Ett bensträckarstopp med fika vid Nyköpings Bro blev uppskattat. Därifrån mot Bråviken där färja tog oss torrskodda över vattnet och sedan någon mil till vår första begivenhet, farmen Vikbolandets Struts, som låg vackert i vårgrönskan, med sin imponerande lada och andra välskötta byggnader omkring.

Här blev vi välkomnade av gårdens entusiastiske och pratglade strutsboss Niclas Nordqvist, som gav oss en utförlig och intressant redogörelse om varför det nu strövar hundra resliga strutsar här. Farmen startade han tillsammans med sin fru Anneli år 1997, då med sex avelsdjur.

Det framkom att en struts inte är speciellt social och inte heller lyder på inkallning – tydligen därför att deras hjärna är alldeles för liten i förhållande till deras kropp. Och strutsar har aldrig lärt sig flyga trots sina vingar och trots att den funnits i två miljoner år. Däremot springer den snabbt, ca 60 km/tim. Den sägs kunna sparka hårdare än en häst. Synen är mycket god, den kan se en så liten detalj som en sockerbit på en kilometers avstånd, utan glasögon!

Kropp ja, en fullvuxen struts kan väga 120 kg och den vikten uppnår den på ca ett år, jo här går det undan! Ca 2–2,5 meter hög är den då. Ett strutsägg väger ca 2 kg och tål att stå på av en vuxen person. Tråkigt för stutsen att den växer så snabbt, för så snart den är fullväxt är framtiden kort, då väntar slakten vilket sker i eget slakteri på gården.

Efter all info var så dags för lunchen som förstås bestod av kolgrillad strutsfilé – vilket mört och gott kött! Efter kaffet på maten var det ca hundra meter till bussen, som var strategiskt parkerad alldeles intill gårdsbutiken, varvid alla tog sikte mot den entrén istället. Här blev det långa köer mot kassorna av köpglada resenärer. Värdparet Nordqvist nämnde att det var snudd på säljrekord fast det var ”i slutet på pensionen”.

Efter uppmaning till de köpgladaste att raska på, kom så småningom alla upp i bussen och vi startade mot nästa sevärdhet, Zarah Leandermuseet som är inrymt i Häradshammars Bygdegård tre mil öster om Norrköping. Museet invigdes 15 mars 2007 på Zarahs 100-årsdag. Här blev det först fika med hembakat och därpå ett fängslande kåseri av tyskfödda Brigitte Pettersson som var Zarahs sekreterare under megastjärnans storhetstid på 60- och 70-talen.

Brigitte kom till Sverige på 60-talet och har själv stått för en stor del av materialet som fyller museet. Samlingarna består av bilder, tidningsartiklar, webbshop, skivor, kläder, smycken, möbler och kuriosa från Zarahs privata och offentliga liv.

Så efter museébesöket blev det färd hemåt, först söderut över Slätbaken, sedan via Söderköping och norrut mot Järfälla. Alla i bussen torde intyga att det här var en givande, prisvärd och välregisserad heldagsutflykt av Kallhälls rutinerade resepar Anita och Thord Cedring. En eloge också till chauffören Björn Asperheim som bidrog med både rumsrena och några mindre rumsrena historier – men skrattade gjordes det oavsett ”renheten”.

Jag ser fram mot någon liknande tur framöver!

Bosse Jacobsson, PRO Viksjö

Medicinhistoriska muséet

Ett besök på Medicinhistoriska museet i Uppsala.

En solig dag i slutet av oktober äntrade vi 45 förväntansfulla PRO-are bussen med målet Medicinhistoriska museet i Uppsala.

Vi blev vid ankomsten väl mottagna och fick en gedigen information om sjukhusets och museets historia.

Sjukhuset var från början i stort sett självförsörjande och allas arbete behövdes för att hålla anstalten igång. Det fanns väv-, spinn-, och sysalar, snickeri, bageri, borstbinderi och bokbinderi. Arbetet ”befrämjade hälsa och höll tankarna borta från den egna sjuka tankevärlden”, framhöll sjukhusledningen. Den som ansågs ”samhällsomöjlig”, ”hade egenheter i tal och uppträdande” eller ”var omoralisk och omöjlig att påverka”, kunde tas in på sjukhuset. Numera bedrivs denna vårdform vid psykiatriska öppenvårds-mottagningar, kliniker och behandlingshem.

Medicinhistoriska museet är inrymt i en vacker byggnad från 1890-talet inom Ulleråkers sjukhusområde. Ulleråker var Sveriges största statliga mentalsjukhus för Uppsala och Stockholms län med 1.250 vårdplatser. Under 1970-talet ökade antalet till 1.400 vårdplatser. År 1988 blev sjukhuset en del av Akademiska Sjukhusets psykiatriska division. I dag är Ulleråkers sjukhus ombyggt till bostäder.

Museet består av tre delar; en kirurgisk del, en psykiatrisk del och ett apoteksrum. I den kirurgiska delen finns gamla instrument från 1600-talet, stetoskop och röntgenrör från 1800-talet, narkosapparater från 1900-talet och pacemaker från 1950.

Den första operation som genomfördes med narkos var i mitten av 1800-talet. Man använde då eter som narkosmedel, senare även kloroform vilket visade sig vara extremt giftigt. Dödsfall inträffade under operationerna och man övergick därför alltmer till eter.

Den psykiatriska delen av museet ligger på övervåningen. Lugna, halvoroliga och hel-oroliga (Stormen) avdelningar fanns. På ”Stormen” arbetade endast manlig personal. Behandlingar som användes var bland annat insulinchock, elchock, långbad och tvångströjor. Vid långbad lades patienterna i varmt vatten 8–10 timmar dagligen under en längre period, personal var då alltid närvarande. Långbad ansågs lindra deras oro – skrämmande vårdmetoder kan vi nu tycka. Elbehandling används fortfarande för patienter med svår depression, numera alltid med narkos.

Apoteksrummet visar farmacins olika grader; naturens egna läkemedel, kunskapen om medicinal växter, ”pillertrillning” med mera.

Efter detta intressanta besök blev det en kortare busstur till Gamla Uppsala för att på Odingsborgs mysiga restaurang inta en smaklig lunch bestående av vildmarksbiff med rårörda lingon och klyftpotatis, därefter styrde vi kosan hemåt.

För mig var detta en mycket givande utflykt eftersom jag under min sjuksköterske-utbildning på 50-talet gick två månader i praktisk tjänstgöring på Ulleråkers sjukhus. Den praktiktiden var intressant och lärorik men gav också en skrämmande inblick i den tidens vård och behandling av psykiskt sjuka människor.

Tack Anita, Thord och Siv för en mycket intressant och trevlig dag!

Marianne Jacobsson Viksjö

Estland 2016

Ett glatt gäng äntrade bussen vid Fabelvägen, 10 minuter för tidigt. Typiskt för oss seniorer. I god ordning kom vi till Värtahamnen, där vi tog en promenad ut till färjan som var så lång, så vi funderade på om det var meningen att vi skulle gå till Tallinn, men så småningom kunde vi gå ombord på Viktoria. Väl ombord fick vi våra hytter och trevlig middag med toast Skagen och en god fisk. Vi tog en överblick över båtens faciliteter och sen var det kojdags tillsammans med en fantastisk solnedgång.

På morgonen anlände vi till Tallinn där vår guide Christina tog emot oss. Hon berättade att Estland har drygt 1 miljoner invånare och i Tallinn bor det ca 430 000 invånare. 1944 bombade ryssarna 51 % av bo-stadshusen i Tallinn. Planeringen var att det skulle finnas så få bostäder kvar som möjligt. Hon berättade också att landet är mycket skogrikt men det är ett låglänt land. Den högsta punkten är Suu Munamägi, Stora eken som är 318 m över havet. De har många nationaliteter, 69% ester, 26% ryssar, 2% ukrainare, 1% vitryssar och 1% finländare.

Estland har varit drabbat av många ockupationer och krig men rest sig upp gång på gång. De har varit invaderade av Danmark, Polen, Sverige och Ryssland men ändå bevarat sitt språkliga och kulturella arv. Under andra världskriget blev landet ockuperat av Sovjetunionen. Då decimerades folket med 36% genom deportation till Sibirien. 20 augusti 1991 återinfördes självständighetsdeklarationen från 1918.

Första anhalten var Haapsalu med Episcopal Castle från 1300-talet. Där finns det berömda spöket ”den vita damen” som visar sig i ett speciellt fönster vid en speciell tidpunkt. Enligt sägnen blev en präst och en ung flicka förälskade och när det upptäcktes straffades flickan med att muras in i väggen i borgen. Prästen hindrades endast något i sin karriär. På Aibilands museum visades hur estlandssvenskarna levde innan de flydde till Sverige. En grupp kvinnor träffas där för att handarbeta tillsammans och de hade sytt en tapet, Abicotapeten som behandlade estlandssvenskarnas historia från medeltid till uppbrottet från hembygden 1943-44.

Tapeten tog 1 år att färdigställa. Vi besökte Ilon Wiklands museum dit hon bl. a skänkt sitt livsverk, ca 800 originalteckningar. Muséet var mycket charmigt och speg-lade Ilon Wikland genom sina fina interiörer.

En fullspäckad dag gjorde att vi var tacksamma för att fraktas till Hotell FRA Mare för inkvartering. På kvällen åt vi en god middag på en trevlig gammaldags PUB som hette ”Lilla taxen”.

En del spänstiga promenerade tillbaka till hotellet medan andra gjorde som jag, åkte med bussen. Christina berättade på bussen att nästa dag skulle frukosten serveras mellan 7 och 11. I samma andetag sa hon att bussen till Dagö skulle gå 07.55. stämningen sjönk som en sten men vi kravlade oss upp och stod plikttroget vid bussen före kl. 8 på morgonen därpå. I Haapsalu finns Comminikation Museum som är en gammal järnvägsstation från tsartiden. Den har världens längsta täckta perrong som är 216 m lång och som byggdes för att exakt passa till tsarens eget tåg.

Dag tre åkte vi med färjan till Dagö och såg fyren Köpu som antas vara en av de äldsta i världen, byggd 1505. Vi togs emot av ”Kaffetanterna” i restaurang Strandhuset som var ett arv från ryssarna. De visade sina vackra folkdräkter och hade sedan en bejublad dansuppvisning. Danserna handlade mest om havet och kvinnornas längtan. Dagö var svensk besittning 1563-1721. De har ett eget språk som är svårt att förstå. De anses ha humor och älskar kaffe.

De har stort självförtroende och säger att det inte skall vara lätt att bli medlem i de utvaldas krets. Skolorna börjar alltid på samma datum och då tar alla ledigt för att festa in det nya skolåret.

Vi gjorde ett besök på en hemslöjd som heter Käsitöö och flera hem i Järfälla kommer att prydas av hemslöjd därifrån. Lunch intogs på Båthuset där det var kallt och blåsigt men maten var god. Sista anhalten den dagen var yllefabriken Hün Vill som visade 100-åriga maskiner som fortfarande fungerade. Vi såg ullen förädlas till garn som sen blev fantastiska föremål. Vackra jackor, underbara raggsockor som var som konstverk och mycket annat.

Väl åter till hotellet åt vi en god middag och sen fick vi se en väldigt fin folkdansuppvisning medan en del gick promenader med stavar och Thord nötte ut poolens vatten.

Den 4:e dagen ställde vi färden hemåt igen. Vi besökte en av Estlands vackraste trädgårdar, Haava Tulu på Nuckö. Guidade oss gjorde skaparen den charmante Ûlo Kalm som är Kulturförvaltningens ordförande. Han berättade mycket livfullt om hur arbetet hade gått till när de gestaltade en fantastisk trädgård där det hade gjorts både vattenfall, en höjd och en stor damm där det t.o.m fanns en trampbåt. Det besöket avslutades med kaffe och en underbar bulle och många goda historier från Ülo.

Tack Anita och Thord för ett jättefint jobb och tack alla glada kamrater för att ni gjorde det till en fantastisk resa hälsar Kerstin.

PRO Kallhäll-Stäket har nu varit i Estland och Lettland och hoppas på Litauen.

Kerstin Eriksson

Skultuna Messingsbruk och Sala silvergruva

Det var knappt dagsljus och tunga regnmoln hängde över oss när vi, 40 PRO:are i Järfälla, klev på bussen för dagens utflykt. Redan på väg mot vårt första mål, Skultuna Mes-
singsbruk, klarnade det upp och vi kunde njuta av höstfärgerna och luta oss tillbaka.
Då fick jag samtalet, hundvakten fick inte ut hun-den ur huset! Vi hade glömt nyckeln. Skulle Piggen överleva? Innan vi nått Skultuna hade vi en lösning: Hundvakten kunde hämta en nyckel av barnbarnet på Kvarnskolans expedition. Hur klarade man livet utan mobiltelefon?
När den läckra smörgåsen serverades på Skul-tunas fina Strömcafé kunde vi andas ut och koncen-trera oss på all information som delgavs oss i en film med Peder Lamm, verksam vid bruket.
Det var kung Karl XI som ville ha ett mässings-bruk och i Skultuna fanns alla förutsättningar: vat-tenkraft, skogar och råvaran koppar från Falun. Zink importerades. Bruket grundades 1607 och i 400 år har Skultuna tillverkat föremål både till vardag och fest, som det står i den lilla broschyren.
Allt detta fina kunde vi njuta av på muséet och naturligtvis också köpa mässingföremål i brukets butik. Outleten runtikring blev också flitigt besökt och många gjorde fina fynd.
Genom ett vackert höstlandskap åkte vi mot Sala och där väntade oss lunch i gruvområdets värdshus. Vi serverades en vällagad kycklingrätt samt kaffe och kaka. Mätta och belåtna var vi redo att åka 155 meter ner i gruvan, indelade i två grupper - med hiss.
Dessförinnan hade vi så klart hjälmpåtagning.

Jag vet att den danske sagoförfattaren H C An-dersen, precis som vi, lockades till staden med sil-vergruvan – det har han skrivit om. Om han tog sig ned i gruvan, så hade han fått klättra för hissarna kom först på 1900-talet.
Vår guide, iförd tidsenliga kläder med bredbrät-tad slokhatt i filt, berättade om all den skrock som är förenad med gruvan. Vi fick knacka tre gånger i berget för att beskyddas av gruvfrun. Annars tog hon inte ansvar för oss.
Arbetsförhållandena i gruvan var svåra. Det var kallt och rökigt. Arbetspassen var på 10 - 12 tim-mar. Man tog sig upp och ner i en hink. De som inte fick plats i hinken fick klättra på stegar. De fick ljus av tjärstickor som de höll i munnen. Efter hand som stickorna brann blev det hett under filthattens brätte. Därav kommer uttrycket hett om öronen. Innan man gav sig upp sjöng man en psalm och vår guide klämde i med Vår Gud är oss en väldig borg så det dånade i gruvgången. Så hemskt och skräckfyllt li-vet måste ha varit!
Vi fick fakta om metoder för utvinningen av sil-ver och gruvans historia. I 400 år har gruvan varit Sveriges mest betydelsefulla producent av silver. Totalt har 450 ton silver utvunnits. Gustav Vasa kallade gruvan Sveriges skattkammare och han hämtade stora rikedomar därifrån. Vilka fixare våra kungar har varit!
Brytningen av silver upphörde 1962. Nu bryts en-dast dolomit, som används som byggnadsmaterial.
Nuförtiden är gruvan en turistattraktion och ut-nyttjas för flera aktiviteter under hela året, nu närm-ast haloween, som lockar ungdomar i hundratal. Vi fick också se hotellsviten längst ner i gruvan. Den är flitigt uthyrd, särskilt av bröllopspar.
Det var nästan mörkt innan vi var tillbaka i Jär-fälla. Alla var nöjda med dagen och ett jättetack till våra förträffliga reseledare, Anita och Thord Ced-ring. Till sist ett glädjebesked – reseplanering är i gång för nästa år. Kanske blir det resa till Norge som många önskat.
Järfälla den 19 oktober 2017 Ingrid Berleen

500 år av svensk militärhistoria

Vaxholm visade sig från sin mest fördelaktiga sida. Sol, himmel, hav och friska, ljumma fläktar mötte busslasten från Järfälla denna augustidag. I hamnen tutade vita båtar, släppte av och på resenärer från öarna runt omkring.
Likt en busig skolklass tog PRO-gänget plats runt borden i Waxholms hotells anrika matsal där lun-chen väntade. Vi måste ju få kraft inför de timmar som sedan väntade – rundvandringen ute på Kastel-let.
En linfärja tog oss över till anläggningen som ru-vade därute i solen. Där väntade Erik Himmel-strand, chef för Vaxholms fästnings muséum för att under en dryg timme informera oss om hur livet hade varit på Kastellet under försvarstiden. Fäst-ningen kom ju att kallas för Stockholms lås mot ös-ter. Man förstod redan på Gustav Vasas tid hur vik-tigt det var att kunna försvara sunden kring Vax-holm. På 1500-talet anlades Kastellet och försvars-anläggningarna runt omkring för att förhindra fien-deflottor att angripa Sveriges huvudstad från Öster-sjön. Och periodvis har angrepp kunnat avvärjas från fästningen. Bland annat i början av 1700-talet då ryssarna härjade och brände ner stora delar av skärgårdens bebyggelse.
För att befolka Vaxön, där Vaxholm ligger idag, tvångsförflyttades bönder dit från sina hemsocknar.

Bönderna fick fritt fiske och skattefrihet mot att den manliga befolkningen måste tjänstgöra som vakter på Kastellet. Under fredstid bestod vakten av ca 20 illa utrustade män och i början av 1700-talet befriades staden från vaktplikten. Trupper från olika regementen kom dit istället under ledning av en kommendant.
På Vaxholms Kastell levde man som i ett samhälle i fredstid. De högre militärerna njöt av ett skyddat societetsliv, familjerna umgicks på kafferep, supéer och baler.
Många civila arbetare och hantverkare behövdes för att få livet att fungera och officerarna hade med sig eget tjänstefolk. Fartyg som skulle segla in till Stockholm måste ligga i karantän utanför Vaxholm om man misstänkte någon smittsam sjukdom om-bord.
Från mitten av 1700-talet till 1842 förvarades liv-tidsdömda och straffarbetsfångar på fästningen. In-ternerna sattes i arbete under stenhård disciplin. Hela anläggningen måste ju hållas i trim. Men det var skillnad på vanliga fångar och fint folk. Grevin-nan Sophie Piper sökte frivilligt skydd när hon vän-tade på att bli friad från mordanklagelser. Gene-rallöjtnant Georg Carl von Döbeln kom dit 1813 dömd till avrättning för ordervägran men benådades och domen omvandlades till ett års fästning med bi-behållen tjänst och lön. I fängelset fick han förfoga över två egna rum.
Vaxholms fästnings muséum återinvigdes 2003 av HM Konungen och besökaren kan där följa fäst-ningens och skärgårdsförsvarets historia. Vår guide Erik Himmelstrand förde oss runt och berättade kunnigt om svunna tider. År 2004 flyttade den svenska militären från Vaxholm över till Berga. En 500 år lång militärhistoria på Kastellet var över. Så också vårt besök.
Under hemresan till Järfälla serverade vår chaufför Björn Asperheim bussfika med frasiga bröd och an-nat gott.
Anita Cedring