I skrivande stund befinner vi oss i mitten av februari. Som vanligt, har tiden en mycket tydlig tendens att skena iväg, mera snabbt än man känner sig ha kontroll över. Det verkar, som att detta är en naturlag, som är relaterad till oss pensionärer. Ju äldre vi blir, desto snabbare springer vår tillgängliga tid iväg!Ingress

Det ÄR ju de facto en naturlag, men vi behöver väl inte vara så lydiga i det här fallet, att ta den så väldigt bokstavlig på allvar, eller hur? Vi behöver kanske bara lojt följa med i skeendet.

Ja, vart tar oss dessa funderingar, månne? Vid våra dagliga promenader i den närmaste omgivningen här, på Stadsdel Norr, kan vi konstatera, att varje dag stoltserar med en mer och mer ljus dager, än under de tidigare förflutna dagarna. Vissa dagar bär oss till och med en värmande sol, som fäster sig skönt i ansiktet. Vi brukar ha det alltmer växande ljuset som dagens viktigaste samtalspunkt under promenad-konversationen. Det ökande vårljuset! Det viktiga, för vårt välbefinnande! Och märk väl, det fungerar! Glädjen spritter, och vill fram i hjärtat och hjärnan!

Det är, tack och lov, samma fenomen, som under alla våra tidigare vårar, och fenomenet är lika varmt välkommet för vartenda år som passerar! Vi, som är pensionärer, kan glädja oss åt, att det numera är väldans många tidigare ljusnande vårar, som har lagrats i hjärnvindlingarna, och som kommer till läkning, glädje och tröst till oss alla. Vi kan samla resultaten av dem, som en marsipantårta, att njuta av. Inte minst tanken på att vi förhoppningsvis har många, många ljusnande vårar kvar att se fram emot!

Vet ni vad? Den här klämkäckheten är mycket medveten! (Vaddå?) Det kanske är så det är tänkt, att vi kan affirmera oss fram till en skön känsla i kroppen, med knoppen som huvudsak, att allting är fantastiskt! Sådana metoder ska ju vara läkande, sägs det. Oavsett kanske, att många känner sig skeptiska till det som kanske känns främmande överjordiskt? Men oavsett det, kanske det inte är så väldans främmande ändå, med de vårtankar, som man inte ens kan hejda i dess positiva framfart…..

Text och foto: Carin Brobacke