Bäst stöd som konsument kan du vänta dig i Härryda, men i allt fler kommuner är konsumentvägledning lika med en länk på kommunens hemsida. Var ska man egentligen bo som konsument och vilken tillgång till lokal konsumentrådgivning finns egentligen i landets kommuner?

– Vi vill tydliggöra för konsumenternas hur deras kommun ligger till i förhållande till andra kommuner, och samtidigt visa för politikerna att det är stora skillnader i landet, säger Jan Bertoft, generalsekreterare för Sveriges konsumenter som ligger bakom rankingen i samarbete med tidningen Råd & Rön, som ägs av organisationen.

Listan som tagits fram av Sveriges konsumenter är gjord utifrån fyra kriterier: i vilken mån kommunerna erbjuder invånarna konsumentvägledning och budget- och skuldrådgivning, hur bra de är på livsmedelskontroll samt hur lätt det är att få tag på kontanter.

Kommunerna har en viktig roll för att skapa goda förutsättningar för alla konsumenter, framhåller Jan Bertoft. Dess förutsättningar är viktiga för alla, men i synnerhet för de som kan ha svårt att finna sig till rätta i en konsumtionsmiljö där det inte minst gäller att vara digitalt orienterad.

– Många äldre upplever nog att det är svårt att vara konsumenter i den här moderna världen där det gäller att vara uppkopplad. Det finns ett stort digitalt utanförskap, alla hänger inte med, säger han.

Det kriterium som väger tyngst vid rankingen är förekomsten av kommunal skuldrådgivning, alltså en lokal tjänst dit man som invånare kan vända sig med frågor och problem som uppstått när man ska köpa eller redan har köpt en vara eller en tjänst. 2019, första året rankingen gjordes, saknade 24 procent av alla kommuner i landet egen skuldrådgivning. 2020 hade andelen vuxit till 30 procent – en nedmontering Jan Bertoft beskriver som ”skrämmande snabb”.

– Vi ser med oro på att kommunernas konsumentvägledning läggs ner, även om den startas upp på andra håll, säger han.

Utvecklingen har gått snabbt. Så sent som för sex år sedan, 2015, var det endast 20 av 290 kommuner som inte tillhandahöll denna tjänst. Sedan dess har antalet kommuner utan konsumentvägledning, vuxit till 87, enligt en kartläggning som Konsumentverket presenterade förra våren.

Starten på nedläggningsvågen sammanfaller med att Konsumentverket etablerade den nationella rådgivningen Hallå Konsument – det är ditt allmänheten hänvisas av kommuner som lägger ned sin egen rådgivning.

– Det är beklagligt, för Hallå konsument är ett komplement, säger Helén Spetsmark, utredare på Konsumentverket som jobbar med myndighetens årliga kartläggning.

Hon pekar inte minst på att den nationella tjänsten är tillgänglig på telefon och via mejl och chatt på nätet, medan kommunernas rådgivning ger möjlighet till personliga möten. Tjänsterna kompletterar varandra men den ena kan inte självklart ersätta den andra, menar hon.

– Det är som med 1177: man kan ringa dit och få rådgivning, men ibland måste man gå till en läkare för att få hjälp.

Konsumentverket har fått regeringens uppdrag att identifiera och stödja samhällsaktörer som kan hjälpa konsumenter att ta tillvara sina intressen. Däremot råder det kallsinnighet till tvingande åtgärder som lagstifta om alla kommuners skyldighet att erbjuda sina invånare en sådan tjänst, på samma sätt som de redan idag måste tillhandahålla budget- och skuldrådgivning. (Hur lång tid kommunernas invånare är tvungna att vänta på budget- och skuldrådgivning är ett annat kriterium i konsumentrankingen. Skillnaderna är stora, på vissa håll handlar det om enstaka dagar, på andra håll om närmare ett år.)

– Det är inte en aktuell fråga att införa ett obligatorium, förklarade civilminister Lena Micko (S) för Sveriges Radios program ”Plånboken” i höstas, med hänvisning till att kommunsektorn redan är hårt pressad ekonomiskt.

Till PROpensionären säger hon att dagens komplexa konsumentmarknader har ökat behovet av stöd vilket innebär att många vänder sig till Konsumentverkets tjänst Hallå konsument.

– Men för konsumenter i särskilt behov av stöd kan mer personligt anpassade stödinsatser behövas. Den typen av verksamhet hanteras ofta bäst på lokal nivå och det är därför bekymmersamt att konsumentvägledning saknas i allt fler kommuner. Det är dock en fråga för kommunerna själva att avgöra hur de vill prioritera sina resurser. Regeringen följer noga utvecklingen i kommunerna och har vidtagit flera åtgärder för att stötta sektorn.

Frågan engagerar politiskt. Under allmänna motionstiden i riksdagen i höstas, kom det förslag från partier till höger och vänster om blockgränsen, om att stärka kommunernas konsumentvägledning. Andra samhällsaktörer är explicita i sitt krav på den lagstiftning regeringen alltså hittills motsätter sig.

I PRO:s handlingsprogram finns det till exempel formuleringar om att konsumentvägledning borde bli ett obligatoriskt kommunalt åtagande.

– Vi kommer definitivt att stärka skrivningarna i nästa handlingsprogram som antas om två år, säger Ola Nilsson, konsumentpolitiskt sakkunnig på PRO.

Som ett sätt att kompensera för bristerna drogs det i våras igång ett pilotprojekt som innebar att PRO-medlemmarna i de västmanländska kommunerna Skinnskatteberg, Hallstahammar, Surahammar och Sala fick tillgång till konsumentrådgivning per telefon från Konsumentcentrum, som drivs av Sveriges konsumenter (se artikel i PROpensionären 7/2020).

Satsningen sammanföll med pandemins utbrott och gensvaret blev inte det man hade räknat med. Men det tog fart under hösten när erbjudandet inte längre bara gällde de fyra kommunerna i Västmanland utan utvidgades till samtliga orter i landet som saknar kommunal vägledning. Från mitten av september till början av december använde sig 125 PRO-medlemmar av tjänsten. Många frågor handlade om följderna av pandemin: inställda resor och evenemang, årskort till gym och kollektivtrafik som man betalat för men uppmanades att inte använda.

Finns det utsikter till lagstiftning på området, trots civilministerns entydigt avvisande hållning?

På närliggande områden har det visat sig att påtryckningar kan ge resultat. Hit hör frågan om kontanter, alltså möjligheten att ta ut sedlar och mynt från banken och betala med dem i handeln – ännu ett kriterium som vägs in när landets bästa och sämsta konsumentkommuner utses.

– Det är väldigt viktig fråga, inte minst nu när det går så otroligt fort med digitaliseringen i och med pandemin. På en del håll har man ju till och med skyllt på risken för smitta för att inte behöva använda kontanter, det är ju bara ett påhitt. Men när färre äldre personer som använder kontanter är ute och rör sig i butiker, så har kontantanvändningen sjunkit under den här perioden. Det går hand i hand, säger Ola Nilsson på PRO.

Vid årsskiftet trädde en lag i kraft som bland annat innebär att de stora bankerna nu är skyldiga att tillhandahålla kontanter, något PRO och flera andra organisationer framtångsrikt bildade opinion kring tidigare.

– Det var ett väldigt viktigt mål för PRO att få bankerna att ta det här ansvaret. Vår förhoppning har varit att beslutet faktiskt ska hålla igång kontanthanteringen, att det finns incitament för att själva kedjan nu ska kunna hållas igång. Vi ser att bankerna bara gör det allra minsta och det är att det ska finnas pengar i en bankomat nära dig, medan så gott som alla monterar ner kontanthanteringen över disk. Men det är ändå en helt annan tillgänglighet än man kunde räkna med tidigare, säger Ola Nilsson.

Bästa och de sämsta konsumentkommunerna

Tio i topp

• Härryda
• Lindesberg
• Gnosjö
• Göteborg
• Nässjö
• Habo
• Vaggeryd
• Vimmerby
• Jönköping
• Borlänge

Tio i botten

• Grums
• Tingsryd
• Kinda
• Mönsterås
• Hallsberg
• Färgelanda
• Vilhelmina
• Norrtälje
• Kalix
• Munkfors
• Hela rankingen finns på tidningen Råd och Röns webbplats:

Läs mer om rankningen här! Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.