70-års jubileet den 18 oktober 2019
PRO Själevad bildades 1949. Sjuttio år senare var det den 18 oktober dags för nyvalde ordföranden Nils-Erik Forsman att hälsa 150 förväntansfulla festsugna medlemmar välkommen till dukade bord på Bruksgården i Örnsköldsvik för att fira en alert förening som har 394 medlemmar.

Välkomstdrink med mingel, festsorlet steg medan gästerna sneglade mot scenen där kvällens dansband, Sven-Rogers förberedde sig för dansens virvlar.

Värdinnan för kvällen, Eleonore Nordin, presenterade jubileumsprogrammet för aftonen. Brigitta Brodins sökande i protokollhistorien gav oss en gedigen genomgång i föreningens utveckling under årens lopp. Undertecknad som vid förra jubileumsfestligheterna 2009, raljerade då i kåserande form kring hur jag som nybliven pensionär upplevde tillvaron. Nu tio år senare inbjöds jag åter till mikrofonen att förmedla aha-upplevelser kring bland annat hälsans, trafikens och minnets med mera mognande under det senaste decenniet.

Allsång och uppvaktande PRO-föreningar i grannskapet avrundade det formella enligt programbladet.

Men icke så! Plötsligt stod hon där Svea Bylund, dialektvirtuosen, kvinnan med en svada som fick allas skrattmuskler att explodera. Hennes portalfigur är välkänd för oss nolaskogsare och fick många välförtjänta applåder för sin finurliga monolog.

Kvällen rullade vidare med tre rätters middag, serverat av rask personal under Åsa Niederbachs kommando. Lotterivinster skänkta av Själevads företagare fördelades till vinnarna.

Äntligen – dansen tog sin början, golvet fylldes snabbt. Glädjen stod högt i tak till den dansanta musiken som Kjell Scherman och Per-Ove Ögren, i Sven-Rogers bjöd oss på.

Sammanfattningsvis bör framföras ett varmt tack till alla i styrelsen och alla andra involverade i genomförandet av ett förträffligt arrangemang för firandet av vår sjuttioåring!

Kurt-Göran Öbergs kåseri på jubileét

För cirka 3 650 dagar sedan, den 2 oktober 2009 firade vår PRO-förening 60 år. Nu ett decennium senare ser ni mig stående på samma plats, inbjuden av styrelsen då och nu för att förmedla några tankar omkring pensionärslivet tio år senare. Jag är hedrad för förtroendet och ska i kåserandets form försöka göra mitt bästa.

Själevads PRO-förening bestod 2009 av 382 medlemmar. Nu 2019 enligt min senaste uppgift är siffran 394 medlemmar, så vi håller ställningarna. Här lämnar jag historien och återgår till hur jag framför allt upplever pensionärstiden, nu 10 år senare. Jag vill inte generalisera, men jag tror att vi tillsammans har vissa aha upplevelser som ni kanske kommer att känna igen. Vi har efter ett långt yrkesliv gått och längtat till den där friheten som pensionärer före oss berättat om. Så kommer dagen: Plötsligt står vi där med avtackandet med tårta och ev. presenter, för en del blir det overkligt, andra en befrielse. Det nya livet öppnar sin port mot något - vad? När friheten tar vid börjar det hända saker. Omgivningen blir (främst dom närmaste) lite mer beskyddande och överseende. Du kan få höra påståenden som är helt nya:

”Glöm inte bort att du är över 65.” ”Ta det lite lugnt nu, du har gjort ditt, vila dig en stund.” ”Kommer du inte ihåg det, nej visst ja du har ju blivit gammal.” ”Hör du illa och ser du dåligt, eller vad?” ”Men hallå, börja inte rabbla sjukdomar och mediciner nu igen.” ”Men snälla du, hur kan du ha betalkortet och koden i samma fodral?” ”Se upp, akta bilen därframme, tänk på att körkortet är en färskvara.”

OCH SÅ HAR VI DET HÄR MED DATA OCH SOCIALA MEDIER! ”Gamla människa, ska du dejta på nätet?” ”Men snälla du måste lära dig SMS:a!” ” Hallå, nu är det du som skaffar FACEBOOK, annars förlorar du kontakten med oss och verkligheten”
Det där sista vet jag inte om jag kan hålla med om, eftersom det finns en massa statistik på att det finns dem som offrar flera timmar per dag på att bläddra och hantera sina telefoner och surfplattor. HAR NI TID MED DETTA? Jag är inte med på facebook, klarar mig bra med mail via datorn.

Men nu vidare med anledning av vårt 70-års jubileum. Vad är det som händer under årens som passerar?

Låt mig börja med det viktigaste av allt. HÄLSAN! Har du livslust och vill göra saker är friheten (om man är frisk) en gåva att ta vara på. Gör vad du vill om du har ekonomi och kraft. Friheten att bestämma själv är värd allt. Tar det emot ibland, självklart! Kroppen är ju ett fodral som åldras, medan själen spelar sin egen roll i våra liv. Tänk om det inte funnits speglar, då skulle jag betrakta mig som en livsglad fyrtioåring, i varje fall tills jag passerar den där förbaskade hallspegeln. Den talar bryskt om för mig att det är rätt länge sedan jag kom till den här världen, och vägen framåt blir tyvärr allt brantare och kortare…

JAG GER HÄR NÅGRA EXEMPEL PÅ LIVETS GÅNG UNDER DECENNIET
Ett ställe som ställer till det för mig är garderoben. Nostalgin och vemodet rinner över mig då jag då och då, kikar in bland mina sparade kostymer. Jag har en toppenfin ljusgrå hängande där, den påminner om dåtidens smärta midja, och det har hänt att fåfängan fått mig att plocka fram kavajen, trängt mig in i den och med visst besvär vandrat fram till spegeln för att inspektera. Tråkig syn kavajen är bedrövlig, hopplös att knäppa. Jag ilsknar till och lovar mig själv att plagget skall bort. Den hänger kvar med en hel del andra nostalgiplagg…

Under åren har jag också fått lära mig pensionärsspråket! Det raljerande kallpratet som vi håller oss under arbetslivet med faller bort och kompletteras med en mera intensivt språkbruk där vi får en enastående förmåga att fördjupa oss i medicinska termer och blir något av experter på recept och sjukdomssymtom. Det är absolut förbjudet att avbryta den berättande grå pantern, som just kommit igång kring tunntarmens besvär och den ständiga oron för balansen. Här gäller det att ha tålamod och visa empati, att vara medmänniska i stunden. Jag kan tycka att just denna del av pensionärslivet skulle kunna livas upp med lite humor, varför inte med någon rolig historia. Här ett exempel.

Hansson var på läkarbesök. Hans skakningar oroade honom. Läkaren: Nå Hansson, hur är det med alkoholen? Dricker ni mycket? Hansson: Nä doktorn, de ä de som är probleme se, jag spill ut de mäste!

Eller den här: Lilian gick till doktorn för sina stela leder. Hon fick en salva att smörja med och ett träningsprogram. - Kom tillbaka efter två veckor, sa doktorn. Det blev bättre och vid återbesöket sa doktorn. - Nu kära Lilian, kan du gå hem och spela piano. - Det var bra det doktorn, för det har jag aldrig kunnat innan.

Så har vi det där med fysiken. För 10 år sedan klarade jag galant med att klippa gräsmattan i ett huj. Lika snabbt skulle kung Bores snö bort från uppfarten till villan. Men jag måste erkänna att allt tar lite längre tid nu vid 77 års ålder, jag har tagit intryck av andra kloka i min ålder, då de tipsat mig om: Du Kurt-Göran, du behöver inte jäkta, ta en paus dela upp arbetet. Och det gör jag, det fungerar, man behöver inte sprinta över gräsmattan som den fyrtioåring man en gång var, och det känns skönt att klara det på mitt sätt.

NU SKA JAG TALA OM MINNET - som under de här 10 åren inte blivit bättre. Det är märkvärdigt att se en människas ansikte som man känner igen, men vad heter han/ hon? Det kan ta flera minuter innan bitarna faller på plats, och då känns det skönt. Än har inte hjärnkontoret lagt av. Minnet anses vara ett mått på hur alert och vaken man är, och för mig känns det i denna stund bäst att lämna ämnet, så att jag inte glömmer något som jag har tänkt beskriva. Men innan jag lämnar minnet åt sitt öde, vill jag återge tredjeklassaren Anna, som 1985 skrev följande till Olof Palme:
”Jag förstår inte hur du kan komma ihåg allt. Jag brukar glömma knyta skorna.” Anna
Jag går vidare med:
ETT ÄMNE SOM INTE FÅR FÖRBISES ÄR VÅR HÖRSEL.
Personligen är jag sedan ett par decennier drabbad av tinnitus. Det är mycket irriterande och stör på många sätt. Dessbättre har hjärnan förmåga att vänja sig, och man får leva med detta livet ut. Varför jag vill ta upp ämnet är allt detta bakgrundsljud som försvårar för oss, det går inte att lyssna på P4 Västernorrland med god behållning, då de envisas med att låta pratet flyta samman med bakgrundsmusik. Det är ett elände som vi inom PRO bör uppmärksamma myndigheterna på. Jag lägger gärna till följande kommentar till alla radiopratare och tevemänniskor, ta det lite lugnt, ni behöver inte slå något hastighetsrekord i stil med Lennart Hyland. Han lyckades med att få ur sig 5,2 ord per sekund när han var som vassast! Nej ge oss tid, tala tydligt och låt oss lyssna och se i lugn och ro på vad ni visar och säger i media - och hör sen!

VI ÄLDRE I TRAFIKEN!
Låt mig också beröra en annan mycket viktig fråga. Är vi pensionärer ett trafikfara? Har vi något svar på den frågan? Enligt statistiken är vår grupp laglydiga och synnerligen försiktiga i trafiken. Personligen tror jag detta beror på våra medtrafikanter. Dom kör ju stora kraftfulla motorfordon, i en hastighet som får fartkamerorna att hicka till. Dessutom vill jag påstå, att om vi äldre herrar och damer färdas enligt hastighetsbestämmelser och väglag, då vägmobbas vi av modellsnobbiga fartdårar som lägger sig kloss intill bakre kofångaren. De hetsar oss till ännu försiktigare körning, fartdåren sveper förbi du rattar vidare för att några hundra meter längre fram se hur polisens hastighetskontroll fångat trafikbusen i sitt garn. Du ler, en sorts vinst trots allt för förnuftet… Sanningen är nog den att vi blir lite ängsliga, sämre syn, flera vägkorsningar, massor med rondeller och rädslan över att göra fel, får oss bli laglydiga näst intill nolltolerans - och vi gnetar på för att få behålla styrlappen och hyllar friheten så länge den varar.

Och varar gör livet, vi ser allt flera passera de 80 åren med klart intellekt och positiv livssyn. Vi har också flera över 90 som besöker oss på våra medlemsmöten och pratar om att snart fyller de 100.

Jag vill så här avslutningsvis gärna tro att PRO Själevad är en del i det livspussel för oss pensionärer, som får gemenskap och trivsel att blomma för var och en av oss vilket ger det vi alla vill uppleva nämligen livskvalitet. Det behöver vi i en tid som hotas klimatkaos och oro för framtiden i vårt fina välfärdsland.

Tack för att ni lyssnade och som avslutning vill jag att ni tillsammans med mig utbringar:
Ett fyrfaldigt leve för PRO SJÄLEVAD EN PIGG SJUTTIOÅRING
**************************************************************************************
60-års jubileet den 2 oktober 2009

Dags för den stora festen, Själevads Pro fyller 60 år. Tillställningen på Brux den 2 oktober 2009 blev ett behagligt minne. God mat, trevlig gemenskap, skön musik med dans och underhållning.

Lokalen var festligt dukat och klar att ta emot gästerna. Värden Arne Billström är redo för kvällens uppgifter – gästerna väller in i lokalen och serveras alkoholfri välkomstdrink av värdinnan Gertrud Billström.

Efter sedvanliga preludier där sekreterare Märtha Lövgren hälsade välkommen, sjöngs allsång, därefter höll Kurt-Göran en betraktelse i kåseriets form över seniorlivets vedermödor. Revyveteranen Hildur Alstergren rev av två nummer som applåderades flitigt. Den välsmakade måltiden, med förrätt och en mycket god huvudrätt, bestående av kallmarinerad fläskfilé med potatisgratäng var en fullträff.

När Kenneth Nordwalls swinggroup slog an takten med härliga jazzmelodier, stormades dansgolvet av de danssugna. Feststämningen fanns där. Glada och tillfredställda över ett lyckat arrangemang kan vi framföra ett varmt tack till alla i festkommittén, med nyvalda ordförande Louise Pettersson i spetsen. Om 5 år fyller pensionärsförening pensionär.

Det var Märtha Löfgren som ringde. Hon överraskade mig en förfrågan om jag kunde tänka mig att skriva om, och berätta om PRO i Själevad, som fyller 60 år.

Jaha tänkte jag, då 1949, började jag ju första klass hemma på Alnö. När jag flyttade in till Själevad 24 år senare var jag 31 år gammal och efter 36 år i år har jag uppnått mogen ålder, är sedan 2 år tillbaka officiellt "statsanställd". Det är med andra ord en nybliven grå panter, som fått detta uppdrag att reflektera över seniorlivet.

Det var den 10 oktober 2007, på ett inskrivningsmöte på Fritidsgården som jag för första gången bevistade ett möte som hade underrubriken " Aktiv efter 65". Det som slog mig var att jag mötte så många "ungdomliga", trevliga människor som var betydligt mycket äldre än jag själv. Det var tjo och tjim över de här människorna, och ett budskap som fastnade hos mig var Knut "Knutte" Kjellgren som sa ungefär så här:

"Vi har inga märkvärdigheter för oss, det väsentliga är att vi upplever en trevlig gemenskap."

Lite historik
Föreningen bildades den 6 december 1949. Protokoll från de 12 första åren saknas tyvärr. Ordförande från år 1961 var en herre med namnet J. A Nordin , sekreterarens namn var Albert Westin , kassör var Gustav Norberg och studieorganisatör var J.P Torvén , som synes bestod hela styrelsen av idel herrar.

Det dröjde ända till 1981, alltså hela 32 år innan det blev en kvinnlig ordförande, hennes namn var Annie Gidmark.

Under 1960-talet är "andlig spis och underhållning" vanligt mötesinslag med präster och pastorer från olika församlingar.

1 januari 1963 övergick man från kvartalsmöten till månadsmöten.
1968 flyttades mötena till Själevadsgården.
1 januari 1966 beslöts om medlemsskap i ABF.
År 1971 fick vi en egen kör under ledning av Axel Larsson.

På 80- 90-talet arrangerades resor till utlandet Georgien, Norge, London och Finland.

Pensionärsgymnastiken började 1972 och seniordansen startade 1989.
Ledare var Sixten Andersson.

1961 var medlemsavgiften 2,10 kr.

Det har varit trevlig gemenskap, och i den just upplästa historiken kan noteras att Själevads PRO har ett bra utbud, eller vad sägs om följande: Brigde, boule, gymnastik, stavgång, utflykter, teaterresor, resor till hemliga platser, sånggrupp, motionsdans och därutöver fester och månadsmöten med inbjudna gäster som berättar/informerar och underhåller.

Här skulle jag kunna rabbla upp en massa namn, men med risk för att glömma, och det gör man ju i vår ålder, överlåter jag till er som är mycket aktiva att utan att glömma någon genom att inte nämna något namn - alla ni som vet om vilka ni är känn er hedrade och uppskattade. Ni betyder mycket för oss andra som blir betjänade av Er. En applåd till alla som ställer upp!

Nu tänker jag..........

lämna vår 60-åriga förening, istället vill jag förmedla några tankar om oss pensionärer. För att få ett litet perspektiv på detta, blickar jag tillbaka på hur det var att vara ung och möta den äldre generationen.

När jag växte upp på femtiotalet, var det naturligt att umgås med äldre människor. Dom fanns i ens närhet, och för mig var det alltid en högtidsstund, när en äldre erfaren människa började berätta runt kaffeborden. Öronen växte och fantasin spann igång.

Det var ingen som funderade på gammal och ung, det var naturligt på ett sätt som verkligen dagens ungdomar nu går miste om. När man senare i livet skaffade sig familj och blev med morfar och farmor, då öppnades nya perspektiv. Livets efterrätt och allt det där ni vet. Att de äldre var glada att få rå om de busiga små var självklart, men att de var nöjda efter ett par timmar, de höll de tyst med.

När man mitt i karriären plötsligt upptäcker att snart är det dags att gå i pension, får många problem. De som har satsat på sin yrkesroll har glömt bort att det finns något som kallas fritid. Dom blir helt ställda, vissa tappar fotfästet och sörjer sitt arbete med för vissa katastrofala följder. Andra gör inget annat på sin arbetsplats än att längta därifrån, till pensionen, då skall dom minsann göra allt det där roliga. Men vad det roliga är har dom ingen aning om. Det är här PRO har en viktig uppgift, att stödja dessa vingelpettrar så att verkligheten inte hindrar dem från att leva vidare i trevlig enkel gemenskap.

Så stiger man då över tröskeln till det fantastiska livet som friherre och friherrinna. Fri och fri förresten, farbror Staten har minsann sett till att det för vissa blir en frihet som mer kan betraktas som ett ekonomsikt fängelse. Jag tänker på dem som inofficiellt kallas för fattigpensionärer. Dom som stod vid spisen och "arbetade"gratis, där har politikerna missat sitt ansvar. Nu däremot erbjuds man pigor till att sköta hemsysslorna när hemmafrun är skrotad.

Inte vet jag, men efter 65 blir omgivningen som jag ser det lite mer överseende med en. Man får höra saker som:

Glöm inte bort att du är över 65."
"Ta det lite lugnt nu, du har gjort ditt, vila dig en stund."
"Kommer du inte ihåg det, nej visst ja du har ju blivit gammal.
"Hör du illa och ser du dåligt, eller vad?"
"Men hallå, börja inte rabbla sjukdomar och mediciner nu igen."
"Se upp, akta bilen därframme, tänk på att körkortet är en färskvara."
"Gamla människa, ska du dejta på nätet?"
"Men snälla du måste lära dig SMS:a!"

Har du livslust och vill göra saker är friheten (om man är frisk) en gåva att ta vara på. Gör vad du vill om du har råd och kraft. Friheten att bestämma själv är värd allt. Tar det emot ibland, självklart! Kroppen är ju ett fodral som åldras, medan själen spelar sin egen roll i våra liv. Tänk om det inte funnits speglar, då skulle jag betrakta mig som en livsglad fyrtioåring, i varje fall tills jag passerar den där förbaskade hallspegeln. Den talar bryskt om för mig att det är rätt länge sedan jag kom till den här värl-den, och vägen framåt blir allt brantare och kortare.
Detta är det kåseri som Kurt-Göran Öberg framförde.