Den 26 mars 1943 bildades Njurunda folkpensionärers lokalförening och fick nr 4 i ordningstal.

Ordförande för dagen var A.F. Groth och lokalen var Ljunghällan. Till den förste ordförande i föreningen valdes E. Wickberg, Essvik och Groth blev den förste kassören. Övriga i styrelsen: L.E. Valberg, V. Uppling och B Sjöblom.

Redan på det första mötet utsågs två ombud till en rikskonferens, vilken avhölls i Sundsvalls Folkets Hus några veckor senare. Närvarande där var Sveriges folkpensionärers riksorganisations förste ordförande Karl Pettersson från Malmö. Riksorganisationen hade bildats den 1 mars 1942, ungefär ett år före Njurunda pensionärsförening tillkomst.

Det var svåra tider, världskriget rasade och på grund därav var det dyrtider och pensionerna var mycket låga. Redan på ett av de första mötena beslöts att uppvakta socialminister Gustav Möller om att pensionerna måste höjas. Livsmedelskommissionen uppvaktades också för att försöka utverka en större kafferanson till pensionärer, vilket tydligen ansågs vara av stor betydelse.

Att skaffa medlemmar och få ekonomi i föreningen blev de första årens viktigaste arbetsuppgifter.

Årsavgiften var från början 1 krona för män och 50 öre för kvinnor. Fackföreningar och även ortens näringsliv gav ekonomiskt stöd vid flera tillfällen och efter några år hade föreningen fått stadga. Medlemsantalet var 1945 cirka 350 st. Det året hade Södra Norrlands Folkpensionärers Riksorganisation över 4 000 medlemmar och ett 30-tal föreningar.

Från de första årens protokoll kan man läsa att vissa frågor återkom, frågor som styrelsen skulle försöka åtgärda. En sådan fråga handlade om ved. Många klagade på den ved som kommunen sålde, den var för dyr och den var dålig. Kvinnorna fick slita hårt med att bära vatten, slask och ved. Styrelsen uppvaktade kommunen för att få fram bättre ved.

Att bygga bostäder i denna kristid var betydligt svårare. Men redan på 30 och 40 talen hade Njurunda kommun börjat bygga pensionärshem.

Lokalfrågan rör föreningens arbete var ibland ett problem. Styrelsemöten hade man dels i hemmen, dels på Hedbergs konditori. Kvartalsmöten hölls på Ljunghällan och Folkets hus så länge lokalen fanns.

Riksorganisationen gav ut en tidning, Folkpensionären. I ett protokoll står att läsa att den som säljer tidningen får 5 öre per ex. och 3 öre går till föreningens kassa.

Styrelsen gjorde ofta besök på Öjestrand. De inneboende fick komma med synpunkter och önskemål men även njuta av underhållning och bjudas på kaffe. Vi ett tillfälle klagade en kvinnlig inneboende på att de var tvungna att gå i ”ännvända” kläder, d.v.s. man hade vänt dem för att nöta tyget på båda sidor. Många var rädda för den tidens fattigvård och att behöva komma på ”Svala” var en svår tanke.

Att bevaka pensionstillägg och att få behålla lite fickpengar när man var intagen på Öjestrand var några av styrelsens uppgifter.

Det inträffade också då och då att man hjälpte någon med förhandling med skattmasen när man kommit efter med skatten. Till och med Radiotjänst uppvaktade för att man tyckte att pensionärerna borde få lägre kostnad för radiolicensen än andra.

Njurunda kommun var välvilligt inställd till föreningen. Vid ett tillfälle gav kommunen anslag till en fest på Dingersjö, där även riksorganisationens ordförande Karl Pettersson medverkade. Det ansågs unikt att en kommun var så välvillig och det gav Njurunda ett gott rykte ute i landet.

År 1952 gjordes en begäran till kommunen om att få vara med vid planering av nya pensionärshem när sådana skulle byggas. På 50 talet blev det tydligare att ekonomin i samhället förbättrades och den sociala servicen ökade. Nya pensionärshem byggdes också, nu med varmvatten och även WC inne och bad i källaren. Vilken lyx!!

Kvinnorna bidrog till föreningens ekonomi genom att lotta ut och försälja handarbeten som tillverkats på gemensamma träffar och arbetsmöten.

Under hela pensionärsföreningens tillvaro har musik och sång varit viktiga inslag i verksamheten. Det har alltid funnits många intresserade med stort kunnande och engagemang.

Sommarfesten i Värstaparken var ett populärt inslag i verksamheten och på 50 talet började också resor med buss i omgivningen bli vanliga. Längre fram blev resorna längre, vad sägs om 8 fullastade bussar på en resa till Nordingrå 1958. Närmare 300 personer var med. En kanske, som vi tycker, lustig passus går att läsa i ett protokoll från den här tiden. Det gäller etik. ”Vi pensionärer skall uppträda på ett värdigt sätt när vi möts i större sammanhang så att vi ökar respekten för oss bland allmänheten”.

1955 blev ett märkesår ty då invigdes låghusdelen på Tingsta och Njurunda kommun kunde visa upp ett fint ålderdomshem för allmänheten. Föreningen hade varit med i planeringen.

Pensionärernas dag i Folkets Park i Sundsvall var en återkommande händelse varje år. Den drog mycket folk och gör så än idag.

Kurser och utbildning fick också efterhand en allt större plats i föreningens verksamhet. I slutet av 50 talet fick många medlemmar möjlighet att åka på kurser och konferenser bland annat Ålsta, Hola och Hampnäs folkhögskolor.

PÅ 60 talet blev längre resor populära, ett exempel är en tågresa på 4 dygn med uppehåll till kostnad för endast 100 kronor. Resekommittén var populär och arrangerade många resor.

Även trafikfrågor och miljön togs upp på dagordningen.

Att ordna sammankomster för ensamma blev också en uppgift för föreningen och särskilt vid de stora helgerna arrangerades trivsamma träffar med underhållning.

Skottsund med läkarstation och sjukhem blev färdigt 1968 och det gav pensionärerna en stor trygghet.

I början av 70 talet planerades tillkomsten av Njurundahallen och en utbyggnad av Tingsta. Stig Bodare och andra företrädare för kommunen informerade om detta på ett medlemsmöte. Samarbetet med kommunen var alltid gott.

Den social servicen utvecklades nu i snabb takt och man försökte hålla låga kostnader. Hemtjänst har funnits länge här. Fotvård fanns att tillgå på Tingsta för 5 kronor och pensionärer kunde äta på Opalen för 3,50 kronor.

I oktober 1973 firades föreningens 30åriga tillvaro med en fest på Opalen. 400 personer deltog. Föreningens hade nu vuxit till cirka 1 300 medlemmar.

År 1974 var det dags för sammanslagning av flera kommuner till en storkommun, Sundsvall. Detta innebar att samarbetet med flera pensionärsföreningar ökade. Redan 1976 bildades ett pensionärsråd vilket säkert haft stor betydelse för våra frågor och vår verksamhet.

Nu utvidgades föreningens verksamhet med gymnastik. Ledare hade fått utbildning på stiftsgården i Söråker. Föreningen började nu också att söka efter en egen lokal. Efter en tid fick man tillgång till flottningsföreningens lokaler på Brogatan.

Under hela tiden verksamheten pågått har styrelsen sökt olika former för att få trivsamma möten. Ett exempel på detta är att man utsåg värdinnor, som skulle visa nya medlemmar tillrätta.

År 1978 startade föreningen dans för pensionärer på Värstaborg. Nu bedrivs den på Kusten.

Efter sammanslagningen gällde det att söka få bra relationer med den nya sociala organisationen. Sedan lång tid tillbaka har föreningen återkommande träffar med det lokala socialkontoret i Njurunda, får aktuell information och får också tillfälle att ta upp aktuella synpunkter på den sociala omvårdnaden.

I slutet av 70 talet gjordes, genom ett förslag på ett möte, försök med att ha telefonpassning för medlemmar. Den har dock upphört, men det är viktigt med service till medlemmar som inte kan delta i mötesverksamheten.

Uppbördsmän och kvinnor, kontaktombud, har årlig kontakt med medlemmarna och uppvaktar också med blommor vid längre tids sjukdom och vid större bemärkelsedagar.

Årtiondena rullade på och 1983 firades 40 årsjubileum. Lars Sandberg, PRO:s förbundsordförande sedan 1979, var med och högtidstalade.

Några år senare öppnades Safirens dagcentral, efter den då sittande styrelsen idoga arbete.

Verksamheten har efter hand utvidgats. Träslöjd bedrivs på Tingsta och även i lokalen på Stockvik. Seniordans startade 1988, först i lokalen på Brogatan, men när den blev för liten flyttades dansen till Kusten.

År 1991 öppnades en dagcentral i Bredsand.

Idag är Njurunda PRO:s verksamhet mycket omfattande; Musik, sång, schack, bridge, textilslöjd, träslöjd, studiecirklar, promenader, måndagsträffar med lättare underhållning, seniordans, vanlig dans, gymnastik. Månadsmöten och kontaktnät, cafeterian på Safiren och då och då underhållning på Tingsta och Ljungangården är exempel på vad föreningens duktiga och kunniga medlemmar uträttar. Det behövs hela tiden duktiga och kunniga medlemmar sim är villiga att ge av sin tid till andra pensionärskamraters fromma. Inte minst cafeterian på Safiren ger, tack vare frivilliga krafter, pengar till föreningen som sedan går vidare till underhållning och uppvaktning på Tingsta och Ljungangården.

Resekommittén är i ständig verksamhet med förslag till nya djärva mål.

År 1992 var ett nytt märkesår. Då övertog kommunen ett större ansvar för åldringsvården i och med ÄDEL-reformen. PRO fick nya uppgifter med att bevaka och följa upp vad som händer.

Vi skall inte heller glömma bort den upplysning och information som sker genom närradion i Sundsvall. Njurunda PRO har varit aktiva i den verksamheten sedan starten.

Sedan några år tillbaka kan vi också utbilda våra medhjälpare på PRO:s kursgård i Gysinge.

Vi har inte i den här genomgången av föreningens arbete under 50 år nämnt några namn, utom på den första styrelsen. Det beror på att det är så många människor, som genom att bidraga med arbete och idéer, gjort Njurunda PRO-förening till en framgångsrik förening i pensionärernas tjänst.

Vi hoppas att föreningen skall lyckas intressera nya medlemmar att ta ett ansvar för det fortsatta arbetet.

Det går att läsa ut av verksamheten under åren som gått att den ekonomiska tillväxten gjort det möjligt att bygga ut samhällets tjänster. Idag gäller att rättvist fördela de krympande ekonomiska resurserna.