PRO Östersund city historia

Året var 1945.
Freden hade kommit med hopp och framtidstro. En ny fredsorganisation hade bildats i världen, Förenta Nationerna (FN). Här hemma i Sverige började sociala frågor få allt större utrymme, en genomgripande folkpensionsreform förebereddes av riksdagen.

I Östersund fanns några pensionerade herrar som upplevde att de ville få möjlighet att delta i diskussionerna omkring "sina egna frågor".
Därför bildade de en lokal pensionärsförening, " Östersunds pensionärer". Efterhand utökade man och blev Östersund-Frösö pensionärsförening.
Tillsammans jobbade man på under några år, med styrelsearbete, medlemsmöten och allehanda studieverksamhet samt omsorg om de medlemmar som av någon anledning inte kunde delta i verksamheten.

I början av 70-talet ville "Frösöiterna" starta eget. Så man delade föreningen i två, Frösö PRO och Östersund PRO.

När det hela började 1945 anmälde ett 40-tal personer sitt intresse av att vara med och inträdesavgiften var 25 öre. Det första årsmötet hölls den 25 januari 1946 och en ordförande valdes, N Hägglöv (tyvärr nämndes inte förnamnet) kanske Nils?
En lång rad män följde i hans spår. Det var som tidigare nämnts ofta män som före pensioneringen varit kända politiker och beslutsfattare i staden. Men 1987 bröts dock den manliga dominansen då föreningens första kvinnliga ordförande, Karin Cederberg, gjorde entré. Därefter har föreningen haft ytterligare två kvinnliga ordföranden, men då har vi kommit en bit in på 2000-talet. Först ut var Ingeborg Widegren och efter henne Marianne Stålberg på ordförandeposten.

Det var inte så lätt att komma igång för den nybildade föreningen. I början saknade man både pengar och möteslokal. Det löste sig då man erbjöds en lokal i ett pensionärshem. Mötesdag beslutades att vara sista söndagen i månaden och medlemsavgiften 2 kr/år. Ända fram till slutet av 60-talet träffades man på söndagarna.

Vad händer mellan åren 1948 och framåt

- Föreningen startade en särskild sjukvårdskommitté för att besöka medlemmar som var sjuka.

- Vid ett möte 1948 diskuterades kaffefrågan livligt. Till styrelsen framfördes att "man ska lyssna på folkets röst och det ska vara kaffe på våra möten". Alltså beslutades att varje medlem skulle ta med sig 1 matsked kaffe, några sockerbitar och ransoneringskuponger till brödet. Krigsårens ransoneringar hade alltså ännu inte upphört.

- Ekonomin var dålig. Någon inkomst hade inte föreningen, och svårigheter att få in medlemsavgiften. Man sökte anslag på flera håll men fick avslag av bl.a Östersunds kommun. På 1960-talet genomgick föreningen en enorm utveckling. Landstinget beviljade bidrag till att anställa en konsulent och så fick vi Solveig Wibe som satte igång en mängd aktiviteter och nya medlemmar strömmade till.

- Först 1964 beviljade socialnämnden ett bidrag till pensionärernas studie-och hobbyverksamhet samt till lokalkostnaden, som det hette.
- Under åren gjorde man insamlingar för att man ville ha en egen fana - den invigdes vid årsmötet 1951.

- Bland mycket annat tillkom en speciell Pensionärernas Dag - som fortsätter att firas varje år sedan dess. Solveig blev kvar i 17 år som vår egen konsulent. Sedan kom Eva Jonsson och efter henne, Barbro Höckert som vår distriktskonsulent.

- I början av 60-talet protesterar vi mot att den fria sjukhusvården för pensionärer sänks till 180 dagar/år. Vi gör också en framställan till drätselkammaren om byggandet av fler pensionärshem eftersom det är 1000-tals personer i bostadskö.
Situationen för pensionärerna i Östersund ansågs ohållbar och man ville genast ha en ändring till stånd.

- 1948 skickade föreningen en skrivelse till regeringen med förslag om en höjning av folkpensionen med 12 %.
- 1966 var ett riktigt glädjeår för pensionärer, folkpensionen höjdes med 46%.

När det gäller pensionärernas egen privataekonomi så var 1966 ett riktigt glädjeår. Då höjdes folkpensionen till hela 46 %.

På 70-talet var verksamheten besökt av 2 -300 medlemmar vid varje möte. Aktiva är vi också utåt mot samhället. 1977 sänds ett yttrande om den kommunala åldringsplanen efter att ha behandlat den i en studiecirkel. Redan tidigt var pensionärerna medvetna om värdet av information från politiker och andra samhällets beslutsfattare. De inbjöds att hålla föredrag på våra möten. Uppvaktningar skedde också hos berörda myndigheter i olika angelägna frågor. I början av 70-talet blev föreningen representerad i Kommunala pensionsrådet, KPR.

Nästan varje år har man diskuterat det låga bostadsbidraget och det har också varit en het fråga vid träffar med kommunala representanter.
I början av 90-talet fanns över hela landet PROs prispressargrupper, ävenså här hos oss. Vår förenings deltagande uppmärksammades genom intervjuer i press och radio.

Många temamöten har under åren hållits och behandlat skilda frågor. Studieverksamheten har haft stor betydelse för medlemmarna och ett gott samarbete med studieförbundet ABF har alltid funnits.

I mitten av 60-talet hade föreningen förmånen att genom kommunens försorg få disponera en hobbylokal där det kreativa konsthantverket blomstrade. Alster som senare kunde avyttras vid den årliga julmarknaden och inbringa pengar till föreningen.
I början av 70-talet var 41 studiecirklar och 8 olika hobbygrupper i gång. Över 400 medlemmar var också engagerade i olika gymnastiska övningar vid den här tiden. Det tycks som att studieverksamheten kulminerade under 70-talet och intresset för olika studier var på topp och mycket varierande.

Den allra första programkommittén valdes redan 1948. Man inbjöd gäster som talade i olika ämnen och man hade alltid ett kulturellt inslag vid varje möte. Väldigt många medlemmar engagerades i diktläsning, historieberättande och prosauppläsning. I mitten av 80-talet bildade några medlemmar ett musikkapell och ungefär samtidigt bildades en sångkör. Det sägs att Jokkmokks-Jocke började sin karriär hos oss. Han underhöll vid ett flertal tillfällen under 50-talet.

I slutet av 70-talet hade föreningen en egen teatergrupp som förgyllde tillvaron på pensionärsmöten, ålderdomshem och sjukhus.Under 80-talet framgår att många möten avslutades med motionsdans. Det här utvecklades vidare och så småningom bildades en motionsdanskommitté mellan alla PRO-föreningarna i Östersund. Överskottet av danserna har alltsedan dess fördelats mellan föreningarna och ger en god avkastning varje år.
Bingospel har initierats och genomförs av föreningen till glädje för många pensionärer.

1998
Den 17 september 1998 startade de populära "Våffeldagarna"!
Då bjöds det på kaffe och våfflor på 33:an till det facila priset av 20 kronor. Vid varje träff får man inte bara lekamlig utan även själslig spis i form av olika musik-och sånggrupper. Dessa våffelträffar är fortfarande välbeökta men nu med den facila summan 60 kronor.

En motion mottogs av föreningen daterad 31.12 år 2000. Motionären ville verka för bildande av ett nytt parti, som skulle se till att erfarna äldre ges möjlighet att delta i samtliga politiska organ och därmed kunna påverka en trygg förvaltning av landets alla medborgare. Motionen undertecknadesav Åke Durre, då medlem i föreningen. Motionen avslogs vänligt men bestämt av föreningen som hänvisar till PRO:s stadga som säger att föreningen skall vara politiskt obunden.
Det här var embryot till Sjukvårdspartiet. Historien har visat oss hur det gick med det!

Reseverksamheten inom PRO har alltid varit populär och föreningen har varit arrangör för många lyckade resor. Resan varje år för 80-åringar och äldre är alltid mycket uppskattad och välbesökt.
Liksom adventsresan till någon av länets kyrkor. En resekommitté har varit till stor hjälp i planeringarna under alla år sen den tillkom i mitten på 60-talet.

Våra möteslokaler har varierat. Österängsskolan, Gamla teatern, Sporthallen, Karlslundsskolan, Solliden, Palmkrantzskolan, Björkbacka - vi har fått flytta runt. En egen lokal fick viförst 1997, då kommunen hyr ut 33:an till oss. Tyvärr är den för trång för våra månadsmöten, men mycket annat inryms där, inte minst våra populära våffeldagar varannan fredag, bingoverksamheten och de flesta av våra studiecirklar. Under de senaste åren har en gemensam lokal för alla pensionärsorganisationer planerats och finns idag i kvarterer Solberg. Dessvärre är inte heller denna lokal lämplig för våra månadsmöten eftersom den har restriktioner beträffande tider och även är för liten för våra idag ca 60 mötesdeltagare. Från att ha varit 40 medlemmar vid starten 1945 till dagens knappt 500 har föreningen självklart genomgått en stor förändring. Östersund har fått se många nya föreningar födas och de flesta av dem har sitt ursprung i den första Östersunds pensionärer. Medlemsavgiften på 2 kronor har så småningom stigit något till idag ca 200 kronor. Vi sänder en tacksamhetens tanke till alla dem som fört verksamheten framåt.
Ingen nämnd och ingen glömd.

Monika Sunding