Vår historia

Vår historia

Nu när vår förening funnits i snart 70 år blir jag nyfiken och söker uppgifter om föreningens historia. Jag undrar över var idén kom ifrån och finner i PRO:s jubileumskrift från 2017 att det var fackföreningarnas ökade inflytande i samhället som sannolikt inspirerade till bildandet av en organisation för landets folkpensionärer. Äldre behövde, även de, göra sin röst hörd och hävda sina intressen i olika frågor. Bästa sättet var att, liksom fackföreningarna, organisera sig. Den främsta frågan var pensionerna. Tänk att så tidigt som 1898 kom ett nytt förslag, som antogs, att sänka pensionsåldern från 70 till 65 år. Det var dock först under våren 1913 som riksdagen med stor majoritet fattade beslutet om en allmän pensionsförsäkring. Det fanns ett kraftigt motstånd från vissa konservativa grupper med argument som att en sådan försäkring skulle leda till att folk skulle bli lata och osjälvständiga eftersom de visste att de skulle få en pension som tryggade försörjningen på äldre dagar.

När den allmänna pensionen infördes innebar det för vissa, framför allt kvinnor, att de för första gången i sitt liv fick egna inkomster. Pensionerna räckte dock inte och det ledde till att man behövde arbeta mer med pensionsfrågan.

Man behövde gå ihop för att arbeta med pensions­frågan och för att finna gehör för sina krav. Den 1 mars 1941, i Göteborg, utsågs en interimsstyrelse för en riksomfattande organisation. De valde namnet Sveriges folkpensionärers riksorganisation, det som alltså numera är PRO. Det är intressant att notera att det hölls en annan rikskonferens en vecka senare, en konferens som utgjorde den formella starten för SPF (Sveriges pensionärsförbund), i dag SPF Seniorerna.

Jag ser i texter från den här tiden att det i början var heta politiska diskussioner som ledde till att vissa uteslöts ur ­pensionärsföreningen, medan andra bildade egna falanger och partier. PRO var från starten partipolitiskt obundet, så som det fortfarande är. Från början hette organisationen Sveriges Folkpensionärers Riksorganisation. Först 1965 ändrades namnet till Pensionärernas riksorganisation, PRO.

När riksorganisationen bildats ökade medlemsantalet snabbt. Vid starten fanns det sju föreningar med 5 000 medlemmar, 1945 hade organisationen 41 000 medlemmar. 1964 nåddes 200 000 medlemmar och 1974 hela 300 000. Vid årsskiftet 2023/24 hade PRO omkring 260 000 medlemmar. Vi ser att antalet medlemmar minskar och det märker vi till och från i vår egna förening.

Det är i stort samma frågor som varit viktiga under åren. Det har handlat om ekonomisk trygghet, vård, omsorg och boendevillkor, matpriser och tandvård. Under senare år har även sociala aktiviteter, resor, studier och friskvård spelat stor roll för medlemmarnas livskvalitet.

Det fanns förr som nu ett behov av att organisera sig, inte minst för att påverka levnadsvillkoren för pensionärerna. Det behovet medförde att åtta pensionärer i Tyresö träffades hösten 1954 och diskuterade om man skulle starta en förening. Det var det första steget till Tyresö PRO. Det var Erik och Hulda Englund, Hjalmar och Anna Nilsson, Maria och Ernst Eklund, Annie Karlsson och K A Enekvist. Den 23 november sammankallade de till ett möte dit även K A Lönn från PRO-distriktet blev kallad. De beslutade då att bilda en lokal PRO-förening med Erik Englund som ordförande.

Under sina 70 år har PRO Tyresö haft 16 ordföranden från starten. Med mig har vi varit fem kvinnor under årens lopp. Gerda Johansson valdes 1959 till föreningens första kvinnliga ordförande. Hon satt med i de sociala nämnderna och tyckte om att skriva. På olika möten och sammankomster läste Gerda ofta egna och andras dikter. Tänk vad stolt Gerda skulle vara om hon visste hur värdefull hennes barnbarn Eivor Einarsdotter är för vår förening i dag. Gerda efterträddes 1963 av Ester Wetterqvist. Hon sågs ofta dra en liten väska på hjul efter sig innehållande lotter, tidningen Morgonbris och inte minst böcker från Tidens Förlag och Folket i Bild.

Därefter kom Håkan Hasselgren som verkade tillsammans med Gunnar Gyllnert när besluten togs om byggandet av Bollmora. Håkan Hasselgren var under många år Kommunalfullmäktiges ordförande och även nämndeman.

Året 1968 valdes Jessie Navin till ordförande efter det att Håkan Hasselgren hade avlidit. När Christina Tallberg gick i Kumla Skola var Jessie Navin hennes över­lärare. Hon var sträng, men var också radikal och framåt när det gällde skolans utveckling. Jessie var också med om att starta ABF i Tyresö. Jessie blev även kommunens skolchef och när hon gick i pension blev hon genast aktiv i PRO. Jessie drev frågan om ett servicehus och flyttade själv in i det och visade många besökare på sin fina lägenhet. När Sven Lionell var kommunalråd, så beställde aldrig Jessie besökstid när hon hade något som var viktigt för PRO. I stället så tågade hon direkt in till kommunalrådet och framförde sitt ärende oavsett om det var andra närvarande i rummet eller inte. ­Jessie var ordförande under nio år.

Sune Lindström tog över ordförandeklubban 2002. Han var aktiv inom Teater- och Sångglädjen. Tänk om den kunde uppstå igen. I samband med folkomröstningen angående taxorna inom hemtjänsten ville TV göra ett program. Sune ställde då upp och berättade tydligt hur hårt avgiftshöjningarna och att ta betalt för trygghetslarmet skulle påverka de som hade de lägsta pensionerna. Det här var en fråga som senare kom att engagera Bosse Furugård. Han ivrade med andra PRO-are och var med om att larm blev gratis för de som behövde dem.

Den fjärde kvinnan är Christina Tallberg som valdes 2011 till ordförande.Hon hade främst med sig erfarenheter från sin långa tid inom landstinget, bland annat som landstingsråd och landstingets ordförande. Hennes tid som ordförande är kanske den kortaste i föreningens historia, bara lite över ett år. Året efter i april 2012 valdes hon till PRO-distriktets ordförande (den andra kvinnan) och senare år 2015 valdes hon till ordförande i PRO-riks (den första kvinnan) för att stanna där till 2022. Nu har hon åter tid för oss i Tyresö PRO-förening.

Bosse Furugård tog 2012 över ordförandeskapet och var vår ordförande fram till sin död 2023. Han drevs alltid av sitt rättvisepatos och kämpade mycket för att pensionärer inte skulle betala mer i skatt än de som arbetade. Vi drabbades av det så kallade jobbskatteavdraget.

Han var en sann föreningsmänniska som var engagerad i många frågor och den kunskap han hämtade in i olika grupperingar tog han med sig till sitt ledarskap i vår förening.

Fotnot: All historia om vår förening har jag lånat från Christina Tallbergs berättelse om vår historia som fanns på den förra hemsidan

Anita Hildén