A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Ekonomi & pension

PROpensionären: Hon skrev nya boken "Blåsningen" om pensionssystemet: "Vi är grundlurade"

På bilden ser vi Inga-Lisa Sangregorio som skrivit boken "Blåsningen". Inga-Lisa Sangregorio som Superwoman, gjord i papp av ett barnbarn. Ett passande motiv med tanke på hennes flera decennier långa kamp för jämställdhet.

Alla pensionärer ska ha råd med busskort och tandläkarbesök i ett välfärdsland som vårt. Pensionssystemet måste göras om – och det i grunden! Det menar den stridbara samhällsdebattören, författaren och feministen Inga-Lisa Sangregorio, 82.

2019-04-04 Pensionerna har upptagit och upptar fortfarande mycket av Inga-Lisa Sangregorios tid. Hon reser runt i landet och talar med pensionärer och andra om ­”pensionsbluffen”, som hon kallar den. Med hetta och många skratt går hon till storms mot det hon menar eländiga svenska pensionssystemet.

I fjol gav Inga-Lisa Sangregorio ut ­debattboken Blåsningen, med undertiteln Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla.

Jag undrar: Är vi verkligen grundlurade?

– Javisst, och hela systemet måste göras om för att kunna bli bra, rättvist och transparent. Grunden måste vara att alla får en pension som det går att leva på. 

Upphovet till boken var att hon härom­året av en slump fick syn på sin make Peppos första pensionsbesked, från december 1995, och det triggade igång henne. 

Inga-Lisa Sangregorio beslöt att jämföra hur hans allmänna pension hade utvecklats med riksdagsarvodenas utveckling under samma period. Räknar man bort inflationen hade makens pension under de 21 år som gått ökat med 190 kr i månaden, medan riksdagsledamöternas arvoden hade höjts med 30 700 kr! Alltså en 160 gånger större höjning. 

”Folket har aldrig fått möjlighet att ta ställning till pensionsfrågan”


Inga-Lisa Sangregorio skrev ett Facebookinlägg och en debattartikel om saken, och fick stor respons. I artikeln tog hon även upp sin egen pension och konstaterade att den var så låg att hon skulle ha varit ”fattigpensionär” om hon inte haft lite sparade pengar och om hon inte varit gift. 

Då har hon ändå gjort allt det som dagens unga kvinnor uppmanas göra: utbildat sig, arbetat heltid även när barnen var små, fortsatt arbeta efter den ordinarie pensionsåldern.

Sen blev hon tillfrågad om att skriva en bok och resultatet är alltså Blåsningen.

I boken ger hon sin bild av hur det nuvarande systemet skapades, av en liten sluten grupp. Pensionssystemet ”kuppades igenom” i början av 1990-talet, mitt under den värsta ekonomiska krisen i svensk nutidshistoria, menar Inga-Lisa Sangregorio. 

Därefter har systemet i 25 år förvaltats av andra lika små och slutna grupper. Folket har aldrig fått möjlighet att ta ställning till pensions­frågan, anser Inga-Lisa Sangregorio.

– Det beskrivs som höjden av ­demokrati, säger hon ironiskt. 

 

Men att göra om pensionssystemet är ingen enkel sak. Olika faktorer måste sammanvägas, menar hon, som den mellan rättvisa efter behov och rättvisa efter prestation.

En möjlighet kunde vara att lägga garantipensionen som en grundpension i botten, och låta inkomstpensionen fylla på uppåt. På så sätt blir den värd något även för dem som har arbetat många år men inte haft så hög ­inkomst. Dessutom borde den utgående garanti- och inkomstpensionen följa den genomsnittliga löneutvecklingen. Som det är nu ökar avståndet för varje år, och tre gånger under de senaste åren har pensionen sänkts inte bara relativt utan också i kronor och ören.

– Varför ska just gamla människor bli fattigare för varje år? Som om ­detta inte var tillräckligt har skatten på pensioner dessutom i mer än tio år varit högre än skatten på färska arbetsinkomster, säger Inga-Lisa Sangregorio.

Men det räcker inte att lappa och laga ett dåligt system, utan hon efterlyser en ny pensionsutredning värd namnet. Den ska vara öppen och förutsättningslös och i den ska företrädare för Pensionsmyndigheten, äldre människor och politiker ta plats. 

– Och så några som själva ska leva på de pensioner som blir resultatet. 

Idag diskuteras höjd pensionsålder, vad tycker du om det?

– Jag är för att människor fortsätter att arbeta om de orkar och tycker att det är stimulerande. Det är bra för den enskilde och bra för samhället. Men – allvarligt talat – det är inte därför man vill höja pensionsåldern. Huvudsyftet är att minska utbetalningarna ur systemet.

Inga-Lisa Sangregorio fortsätter:

– Och man kan inte komma ifrån att pensionerna avspeglar klassamhället. De som vill sluta arbeta tidigare har ofta börjat arbeta tidigt i livet och haft tunga, slitsamma och mindre välbetalda arbeten. Så höjd pensionsålder gynnar inte dem, tvärtom. Dessutom dör de ofta tidigare och belastar alltså systemet färre år.

 

Sina 82 år till trots är Inga-Lisa Sangregorio lika stridbar som hon var på 1970-talet, då hon var aktiv i den feministiska rörelsen. Hon tycker att det viktigaste som har skett är de framsteg som kvinnorörelsen drev fram. Det handlade om exempelvis barnomsorg, kvinnans sexualitet, jämställdhet och andra rättigheter.

Innan vi skiljs åt frågar jag om hon har något nytt bokprojekt på gång. Hon skrattar åt frågan och svarar först nekande. För henne har det ”lilla livet” med familj, barn, barnbarn och vänner blivit allt viktigare. Men drivkraften att bidra till samhällsdebatten måste få utlopp, säger hon.

– Jag vill ha något ordentligt att sätta tänderna i och är en engagerad människa av födsel och ohejdad vana. Kanske blir det en bok om bostads­frågan.  

Fotnot: 2017 låg omkring 245 000 personer i gruppen 65 år och äldre (162 000 kvinnor och 83 000 män) under gränsen för låg ekonomisk standard. Det motsvarar en andel på omkring 12,1 procent varav 15,2 procent av de äldre kvinnorna och 9,0 procent av de äldre männen. Gränsen för låg ekonomisk standard var 12 100 kronor brutto år 2017, efter skatter och bidrag. (Källa Pensionsmyndigheten)

Text: Jan Kantor 
Foto: Theresia Köhlin
PROpensionären nr 2, 2019

Dela den här artikeln:

Vi använder cookies för att ge dig den bästa möjliga upplevelsen av vår hemsida.