Eva-Lena Lönnqvist, Per-Arne Mårtensson och
Per Morelius har alla nyligen gått i pension. Här berättar de om sina funderingar inför dagen P – och hur det blev.
– Nu äger jag min egen tid och behöver aldrig tänka att jag måste jag skynda mig, säger Eva-Lena Lönnqvist.

Det är inte bara Eva-Lena Lönnqvist, 66, som gått i pension, väckarklockan har också fått pensionera sig, efter 47 år.
– Jag vaknar ändå vid halv åtta ungefär. Men är det dåligt väder kan jag ligga kvar. Det är en väldig frihet …
Eva-Lena skrattar (det gör hon ofta och gärna) och konstaterar att "man är ett vanedjur", det mesta i mönstret är sig likt, men skillnaden är att sedan ett år är det noll stress som gäller.

– Jag gör min frukost, på med morgonrocken, sätter mig i soffan men nu behöver jag aldrig tänka att det är bråttom.
Eva-Lena Lönnqvist älskar att jobba och jobbat har hon gjort ända sedan den där sensommardagen när hon var 18 och insåg att hon behövde ett arbete. Hon gick helt enkelt in på kontoret där hennes kusin Carina arbetade hemma i Karlskoga, på Reso resebyrå.
– Kan inte jag få börja jobba här? frågade jag henne. Jo, det kan du väl få, du kan börja i morgon! sa hon.

Och det blev början på ett liv fyllt med resor och roliga jobb.
– Det har alltid varit viktigt för mig att det ska vara kul på jobbet. Det har nog varit mer roligt än lönsamt om man ska sammanfatta det. Det syns i pensionskuvertet nu, säger Eva-Lena.

Men hon har sett om sitt hus och har ingen ekonomisk oro i sitt nya liv.
Och ingen annan oro heller, faktiskt.
– Jag är inte typen som oroar mig innan jag vet vad jag ska oroa mig för. Det ordnar sig.
Efter något år på Reso i Karlskoga blev det Reso i LO-borgen i Stockholm och utlandsjobb som reseledare.
– Det var väldigt roliga år. Jag var ung, fri och livet lekte.

När den efterlängtade sonen Max skulle födas flyttade Eva-Lena hem till Sverige. Och jobbade på. Som marknadsförare för resor. Hon gjorde även många år som projektledare för Fröken Sverige. Och startade Nya Casinoteatern i Stockholm tillsammans med bland andra komikern Uffe Larsson. Hann med ett mellanspel som egen företagare och sålde kinesiska ljuslyktor av flamsäkert papper. Värvades tillbaka till resebranschen som reseledare för specialresor.

Och sedan – för dig som tycker att ”Men känner jag inte igen henne?” – var det dags att jobba med PRO:s höst- och vårträffar.
Jo, det är Eva-Lena som lett morgonpromenader, frågesporter, vattengympa och quiz. På Rhodos, Mallorca, Gran Canaria och Kreta.
Eller så har du kanske sett henne som medlemsrekryterare på pubturné med trubaduren Krister Frid (”En helt otrolig kille, han kan 2 000 låtar”) eller konsert-turné med Pugh Rogefeldt (”Vi hade väldigt roligt”).
Och sedan plötsligt närmade sig 65-årsdagen.
Det drar ett stråk av allvar över hennes ansikte när hon berättar om sin kusin Carina (ja, just hon som fixade det där jobbet på Reso för 47 år sedan!), som arbetade tills hon var 67 och sedan skulle njuta av pensionen men blev sjuk och gick bort.
– Man vet inte vad som händer. Och jag ville ha tid att göra annat än att enbart arbeta, säger Eva-Lena.

Nu har hon fått tid till sina egna projekt. Ett var att röja och rensa hemma i lägenheten på Södermalm i Stockholm. Ett annat att prenumerera på ett abonnemang för att gå billigt på teater, musikaler, bio och shower.
– Förr när jag jobbade var jag ofta för trött för att orka gå ut igen på kvällarna när jag väl kommit hem.
Det har blivit många roliga teaterbesök. Fast just nu är abonnemangen på coronapaus.
Precis som extrajobben som reseledare. Hon har istället tillbringat extra mycket tid på lantstället i Sörmland, hunnit påta i rabatterna och umgås med grannarna som också är bästa vänner.
Visst kan hon emellanåt sakna den sociala delen av jobbet, arbetskamraterna.
– Men jag har så mycket kompisar. Det är inte så att jag känner det där att jag sitter alldeles för mig själv.
Så snart det är möjligt igen tänker hon resa så mycket som det går.
– Och jag ska inte skjuta upp något, säger Eva-Lena och skrattar.

”Första månaderna var lite underliga”

Det första månaderna var det lite märkligt att vakna på morgonen och inte behöva gå till jobbet, erkänner förre fastighetsskötaren Per-Arne Mårtensson efter att ha lönearbetat i 50 år jämt.

Han är ganska nöjd med att ha jobbat ett halvt sekel.
– Jag tyckte att det kanske var läge att lägga av när jag jobbat i 50 år, säger Per-Arne Mårtensson i bohuslänska Ödsmål.
Och då har han ändå inte räknat med det allra första jobbet som springsjas!
Men han har jobbat på byggen och han har lagt asfalt. Kört långtradare, haft egen taxi och jobbat på vårdhem.
– Jag har varit arbetslös en enda vecka.
Och då var det en sommar han hade tänkt ta ledigt, men fick ett nytt jobb nästan direkt.
Så det var lite underligt den första arbetsfria sommaren, 2018.
– Men det var en ovanligt fin sommar och jag har motorcykel …
Och efter några månaders invänjning gick pensionärslivet alldeles utmärkt.
– Människan anpassar sig. Det enda viktiga är att få vara hyfsat frisk, säger PA, som han kallas.
De sista 26 åren jobbade han som fastighetsskötare på Stenungsundshem och valde att jobba kvar till 67.
– Jag trivdes bra så jag hade ingen orsak att hasta därifrån. Dessutom kunde jag gå ner i arbetstid, först till fyra dagar i veckan och de sista fem månaderna jobbade jag tre dagar. Det gjorde det ännu lättare att jobba kvar.
Fortfarande händer det att han tar vägen om Stenungsundshem för en kopp kaffe, och lite tjôt med de tidigare arbetskamraterna.

PA hade förberett sig ekonomiskt inför pensionen.
– Man ska tänka på att det blir lite mindre inkomster så det är bra att minska på utgifterna och kanske buffra litegrann.
Men han hade inte planerat speciellt för vad han skulle ägna tiden åt.
– Nej, när man nu går från en tid med måsten ska man inte fylla upp den nya tiden med nya måsten. Jag är inte den som sover bort min tid. Jag har ett hus att greja med, jag har motorcykeln. Men jag gör allt i min takt.

”Jag trodde det skulle bli ensamt”

– Det blev mycket bättre än jag trodde att gå i pension, säger tidgare ABF-anställde Per Morelius.

Så här i efterhand inser han att det var rätt beslut att sluta jobba (ja, nästan i alla fall) den 1 mars i år.
– Jag hade planerat att gå i pension lite senare, men när jag kom hem från utlandssemestern över jul och nyår kände jag mig virrig, berättar Per Morelius.
Först trodde han att det berodde på tidsomställningen från Väst­indien till Borlänge men så kom insikten.
– Jag var sönderstressad helt enkelt. Och bara jag bestämt att jag skulle gå i pension så avtog yrseln.
Inte så märkligt för hans engagemang inom ABF, framför allt för barn och unga inom Unga Örnar, hade gjort att jobbet hade växt till nästan 1,75 heltider.
– Jag gjorde precis rätt som slutade. Jag upptäckte plötsligt att jag var trött på kvällarna. Tidigare hade jag inte haft tid att känna efter!
Han hade varit lite orolig för hur pensionärslivet skulle bli. Skulle det bli ensamt? Hur skulle man få tiden att gå?
Men nu har Per upplägget klart. Halva året i sommarstugan som alltid varit hans oas.
– Det tar mig en timme att köra dit och då kopplar jag av och njuter av livet.
Andra halvan i huset i stan. Som ska renoveras. Och numera kan det också faktiskt bli lugna kvällar i tv-soffan istället för att jobba sent med olika projekt.
Och än så länge håller han i organiserandet av läxhjälpen för barn – ungefär en halvtid. Resten av hans uppdrag har tagits över av tre andra personer på deltid.
– Jag hade ju inte tänkt så mycket på hur det skulle bli att gå i pension, jag hade mer funderat över hur någon skulle kunna ta över mitt engagemang.
För det är engagemanget som drivit honom. Barn ska inte behöva bli vuxna i förtid bara för att de växer upp i utsatta familjer.
– Ända sedan jag gick i skolan har jag kämpat mot orättvisor och när jag ser glittret i barnens ögon och ser att de utvecklas tillsammans då är jag nöjd.
Ensamt har det inte blivit, dagarna är lugnare men trivsamma, och barnen i Borlänge ropar fortfarande ”Pelle!”

Härligt, härligt eller kanske lite ensamt och småtråkigt?

Även för den som längtat efter att sluta jobba kan det bli en
smärre chock att anpassa sig till det nya livet utan väckarklocka,
arbetskamrater och självklara sammanhang.

– Det är väldigt olika hur människor reagerar inför att gå i pension. En del längtar verkligen efter den dagen och jublar: Äntligen! Andra oroar sig: Fy, jag som mår så bra på jobbet, hur ska det bli nu?
Det säger Kerstin Hellström, legitimerad psykoterapeut verksam i Stockholm och Vimmerby.
Hon har mött många som funderat över den stora omställningen – att sluta yrkesarbeta. Det spelar ingen roll om du är singel eller har familj och drösvis med barnbarn, eller vilken typ av jobb du har haft. Du reagerar som du reagerar.
Det kan bli:
”Gud vad det ska bli skönt, jag är så trött i kroppen!”
Eller:
”Men mitt jobb har alltid varit min identitet? Vem blir jag nu utan det?”
Kerstin Hellströms råd till alla som närmar sig pensionen är att planera för det nya livet. Det som vi kanske inte tänker på är allt det som jobbet ger förutom den trevliga lönen i slutet av månaden – en känsla av sammanhang, ett socialt liv, rutiner och stadga åt livet. Efter pensionen måste vi fixa till allt det där ändå. Det kan vara svårt, särskilt om man aldrig varit så bra på att ta för sig.
– Det krävs alltid att man tar egna initiativ, säger Kerstin Hellström.
Det kan komma naturligt för vissa, men kännas krångligt för andra.