Våffelcafé på Sjuans mötesplats

En måndag men inte vilken sådan som helst  i mitten av mars utan en måndag med våfflor som koncept. Och varför ändra på ett vinnande sådant? För ruljangsen och som värdar stod PRO UME:s styrelse. Långt innan att dörrarna öppnades fanns de på plats för att förbereda dagen. Ingenting gör sig av sig självt. Smet ska vispas, sylt ska läggas i skålar, grädde vispas och få plats i sin skål, våffeljärnen (inte bara ett) värmas upp ---- allt för att vara klart när gästerna kommer. Och gästerna kom, många tillsammans men även i ensamt majestät. Man fann en plats vid borden och när det snabbt blev fullsatt i FIKA fanns platser inne i TRANAN. I köksregionen jobbades det febrilt alltunder det att värdarnas blickar emellanåt vandrade ut över de församlade vilket gav inombordsglädje när all denna gemenskap visade sig. Den aldrig sinande kön fick sitt till godo då många meningar kunde utbytas, åsikter vädras och tankar konfirmeras, erfarenheter delas och på det hela taget göra att trivseln blev stor och värdefull. Ingenting är vare sig för stort eller för litet att ventileras, varje åsikt lika värdefull att dela med sig av och ta emot. Det sorl som blandades med glada skratt ljöd som ljuv musik med egna toner. Även om solen lyste med sin frånvaro kändes värmen som fanns inombords hos våffelbesökarna som ett tecken på att trivselfaktor är något som uppstår när människor möts. En av stroferna i Hjalmar Gullbergs dikt "Människors möte" lyder: "Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå.  Alla människors möte borde vara så." De raderna känns signifikativa för hur det visar sig vara när människor möts för att känna gemenskap. Mätta och belåtna tackade gästerna för denna gång varpå värdfolket kontrade med sitt tack, önskade välkommen åter och alla vandrade åt var sitt håll med nästa våffelkafé i tankarna.