Café träff "Antarktis" 2025-01-23

Kerstin Hjelm-Karlsson berättade med inlevelse och vår beundran om den månadslånga resan, som tog henne till Antarktis.

Resan startade en gråmulen dag i november från Arlanda till London. Därefter till Buenos Aires.

Det företogs en rejäl undersökning av passagerarna av både Securita-personal och hundar, så att inga otillåtna varor medföljde de 60 personerna och 8 guiderna, som var med på resan.
Resan företogs med ett före detta forskningsfartyg.

När de väl skulle ge sig i väg ökade vindstyrkan, så starten på resan fördröjdes 6 timmar. Det blev en tuff resa redan från början. Det var mycket höga vågor och när fartygets för höjdes, blev man 4 gånger tyngre än sin egen vikt, sedan viktlös innan man återigen fick fast mark under fötterna. Större delen av resenärerna blev sjösjuka, men Kerstin klarade sig. Hon hade försett sig med, dels ett magnet-armband, dels med ett plåster bakom örat mot sjösjuka som tydligen hjälpte. På andra dagen slog en jättevåg sönder ankarlåset, så dem måste stanna, men efter 6 timmars reparation kunde de fortsätta resan med reducerad fart.

Under resans gång såg man en mängd olika djurarter, det var fåglar av olika slag, sälar, valar och delfiner.

Med Zodiaker, en gummibåt som man kunde göra våta landstigningar ifrån med guider, som först letade efter bra ställen att kliva i land på. Det var ett litet äventyr bara det att klättra över relingen och att kunna hålla sig stående. Man behövde också vara ordentligt klädd med många lager, så bara det gjorde att man blev ostadig. Man fick också lära sig olika grepp för att kunna hålla sig både ståendes och sittandes.

Falklandsöarna hägrade med sina två stora öar och hundratals småöar. Mycket attraktiva fågelöar med bland annat Kalkongam, Kejserlig toppskarv, Caracafalk, Magellansk enkelbeckasin. Därtill kommer 5 olika pingvinarter.

På Saunders ö finns kolonier med Klipphopparpingviner. De är trevliga att titta på när de badar bland annat i små pölar av sötvatten som rinner ner från bergen, dem ser ut att ha jätteskojigt men det dem gör är faktiskt att dem tvättar av sig saltvattnet, som klibbar ihop deras fjädrar.

En koloni av Svartbrynade albatrosser låg utefter bergssluttningen. Dem har fått sitt namn av det svarta strecket över ögat och bygger sina bon av svart lera. Dem har ett väldigt högt läte och dem är mycket ömsinta mot varandra. Vid havsstranden simmar Skunkdelfiner som har fått sitt namn för att dem i färgerna påminner om skunken.

Vid ankomsten till staden Stanley, och vi ska kliva iland, ligger ett stort sjölejon på bryggan. På de här platserna är det djuren som har företräde. Så ligger det ett sjölejon på bryggan man ska äntra, så får man vackert vänta tills hen behagar flytta på sig. Staden är långsträckt och har en huvudgata, med ett antal sidogator.

Vidare till Sydgeorgien där möter ett nytt oväder, som dem ska ta sig igenom. De passerar den ”osynliga” Antarktiska konvergensen som ligger mellan den 50:e och 60:e breddgraden. Där möts det kallare antarktiska vattnet med det varmare och saltare havsvattnet från norr. Från och med nu gäller dokumentet som är framtaget av IAATO (The International Association of Antarctic Tour Operation). Där måste man bland annat gå igenom sina kläder mycket noggrant med dammsugning, så att inget damm eller liknande följde med som kunde föra med sig oönskad skada.
Sydgeorgiens höga berg reser sig ur dimman. Över Fortuna Bay kan man se ”linsmoln”. Vid Grytviken finns flera valfångststationer där bland annat norrmannen Carl A Larsen startade en valfångststation 1904.

Färden går vidare söderut. Gold Harbour, Salsbury Plain, Jason Harbour, ställen där man stöter på pingviner och sjöelefanter. På Prion Island fanns nästan flygfärdiga Vandringsalbatross-ungar i sina bon. De tillhör den största arten av albatrosser med ett vingspann på 3-4 meter och kan leva i upp till 60 år.
På Jason Harbour blev de strandsatta, då en plötslig vind, de så kallade Katabatiska fallvindarna svepte in med en stormstyrka på 50-55 m/s. Man lyckades ta sig till fast mark och hittade ett skjul som alla packade sig in i. Där blev de ståendes i många timmar.

Efter att ha lämnat Sydgeorgien på väg ner till Antarktiska fastlandet, passerar fartyget det första isberget, som är 50-60 meter högt och cirka 1000 meter långt.
Så till slut når fartyget, slutmålet. Wow, vilken syn. Antarktis kallas den 7:e kontinenten. Här möts de av bland annat Adéliepingviner.
Den svarta isen som flyter omkring är mineralrik och livsviktig för havets näringskedja. Vid Charlotte Bay går man iland, vilket är de första stegen på den 7:e kontinenten. Isbergen har fantastiska formationer och urgröpningar som påminner om ”bergakungens salar eller katedraler” att titta in i, det är som en verklig konstutställning.

Vid Södra Shetlandsöarna finns en hästskoformad vulkanö, som fortfarande är aktiv, där kratern bildar en insjö i mitten där det pyser upp varm ånga och vatten. Där passar man på att bada.
Här finns de så kallade Hakremspingvinerna. De bygger bon med stenar som de hämtar vid stranden och bär upp till boställena. Det blir mycket bråk om stenarna och man tjyvar av varandra.

Man vänder åter mot Argentina och kommer till Ushuaia som gränsar till Chile. Det var lite folk, som bodde där, så vid 1900-talets början, för att öka folkmängden, förflyttades kriminella fångar ner hit. Fångarna fick frihet och samtidigt gjorde de nationen att tjänst och på det sättet ökade befolkningen. Måste väl ha funnits kvinnor för det också.

Resan avslutas med flyg från Ushia till Buenos Aires via London och till slut Arlanda. Kerstins upplevelse, när hon kom hem, var att något inte stämde och det var tystnaden. För på resan hade det inte varit tyst. Hon hade varit omgiven av olika slags ljud under hela tiden från flyg, fartyg, havets brus, vindar, fåglar och alla djur.

Tack Kerstin för en alltigenom fantastisk resa som vi fick äran att vara med på.