2013-09-02 Hapsal & Dragör

PRO:are från Södertälje och Järna besökte de gamla svenskbygderna under en resa till Estland.

2013-09-02

Närmare 50 PRO-are från Järna-Vårdinge och Västra Tälje gjorde i början av september en resa till Estlands gamla svenskbygder. Vi åkte med m/s Victoria från Värtahamnen måndagen den 2 september. Strax efter avfärden samlades vi tillsammans med en grupp HSB-pensionärer från Reimersholme för att få närmare information om vårt resmål samt några praktiska upplysningar. Det var Reet Frid, född i Estland som svarade för informationen.

Morgonen därpå anlände vi till Tallin, danskstaden, där en buss med den vänlige och hjälpsamme chauffören Valde väntade. Här träffade vi även guiden Kristina, som talade perfekt svenska. Kunnigt berättade hon om livet i Estland och hur det blivit sedan den femtioåriga sovjetiska ockupationen tog slut 1991.
Ungefär tio mil från Tallinn ligger Hapsal, (estniska Haapsalu); det betyder asplunden. Denna stad var en gång huvudort för estlandssvenskarna. Svenskar och danskar anlände redan under tidig medeltid till Baltikum för att driva handel. Det passande läget gjorde att många slog sig ner vid kusten och på öarna utanför, där de levde av fiske, sjöfågeljakt och jordbruk. Även odlades lin och linnevävnader blev senare eftertraktade varor för sjöfarande handelsmän.

Under mellankrigstiden, när Estland, Lettland och Litauen var självständiga, hade de svensktalande i västra Estland egna skolor, men när Sovjetarmén kom tillbaka 1944, flydde nästan alla svenskar, 8.000, liksom många balter från sina hemländer.

Aibolands, skärgårdsbornas museum vid Hapsals gamla hamn ger en bild av estlandssvenskarnas historia och kultur. Vi var många som stannade upp vid en 20 meter lång bonad, som löpte längs väggarna. Den hade broderats av en grupp damer, torsdagstanterna, och visar scener ur estlandssvenskarnas historia från 1100-talet och fram till att landet återfick sin självständighet 1991. År 1561 är markerat med det svenska riksvapnet. Det var då som norra delen av Estland inklusive Dagö kom under svenskt styre. Ryssland, Danmark och Sverige tävlade om herraväldet för att kunna kontrollera handeln, och esterna själva lär ha valt det senare landet som det minst onda alternativet. Jag hade gärna gått omkring på museet en stund till, men lunchen väntade.

Efter lunchen i sommarrestaurangen Kuursaal vandrade vi mot nästa sevärdhet. Konstnären Ilon Wikland är ju född i Estland och tillbragte en stor del av barndomen hos farföräldrarna i Hapsal, innan hon 1945 kom till Stockholm. För oss är hon mest känd som illustratör till flera av Astrid Lindgrens böcker. Vid en promenad i Hapsals äldre del är det lätt att känna igen sig från Kajsa Kavats eller Madickens värld. På väg till Ilon Wiklands museum såg vi farföräldrarnas hus. Inne i museet finns hennes originalteckningar för närmare beskådan.

När vi kom till den gamla borgen med murar och torn var det nästan som att se Mattisborgen, där Ronja Rövardotter bodde. Några av deltagarna testade förstås konditionen och gick upp i borgtornet, men "vita damen", som en gång blev inmurad, visade sig inte. Det gör hon bara någon natt, när det är fullmåne.

Vi blev inkvarterade på ett Spa vid namn Fra Mare lite utanför centrum. Några av oss hann med att bada i utomhusbassängen. På väg till hotellet såg vi järnvägsstationen från slutet av 1800-talet. Den täckta perrongen är hela 216 meter för att tsaren med hov och betjäning skulle ha tak över sig vid avstigandet oavsett var de haft sina platser i det långa tåget.

Middagen åt vi under god och glad stämning på puben Lilla Taxen. Underhållningsvärden Micke med gitarren var med till all lycka, och här tränade vi inför ett planerat framträdande nästa dag.

Onsdagsmorgonen blev jäktig. Frukostmatsalen öppnades först klockan sju, och kvart i åtta var det meningen att vi skulle vara klara för avfärd till Dagö. Oj, oj! Båtfärden mot Dagö tog en dryg timme och på avstånd syntes en annan svenskö, Ormsö. Vädret var vackert och det gick bra att sitta ute och njuta av solskenet.

Vi åkte runt Dagö medsols och efter en stund var vi framme vid det kommunala centret i Kassari. Vid ingången utgjorde en rad damer iförda granna folkdräkter med randiga kjolar och vita förkläden välkomstkommitté. På huvudet hade alla röda mössor. Inne i en samlingssal fick vi via tolk veta att här på orten fanns en svensk plastfabrik och att produkterna exporterades till Sverige och Norge. 14 pensionärer från Kassari dansade estniska folkdanser och några modiga från vår grupp ställde glatt upp för att få lektioner. Vi bjöds på kaffe och några av dansarna talade lite svenska och tyckte säkert att det var roligt att använda kunskaperna. Som tack för det vänliga mottagandet sjöng en hastigt "sammansatt unison kör" två av Evert Taubes sånger, nämligen Fritiiiof och Carmencita och Calle Schewens vals till ackompanjemang av Micke. Om man ska döma av applåderna så uppskattades framförandet.

Vi lämnade Kassari och fortsatte till Vaemla yllefabrik, där gamla spinn- och stickmaskiner finns kvar. Vi hade hoppats kunna handla några vackra, tröjor, sjalar eller vantar, men ”Reimersholmarna” hade varit före och försett sig. Dock var det några av oss som hittade vad de sökte.

Efter buffélunchen i Söru kom vi på eftermiddagen till Köpu längst ute på västsidan. Denna fyr har femhundraåriga anor och är placerad på öns högsta punkt. Själva fyrtornet är 36 meter och skenet från fyren vägleder sjöfarande från drygt 102 meters höjd. Utsikten däruppifrån var förstås hänförande enligt vad som sades, däribland av en av de äldsta resedeltagarna. Prydnadssaker av glas t.ex. änglar var populära souvenirer från Köpu.

Naturen på Dagö påminner lite om Gotland; inte många höga berg men mycket lövskog. Några raukar ser man förstås inte.

Innan vi kom tillbaka till färjeläget, besökte vi en hantverksmarknad i Pitsu och passade även på att köpa med oss lokala delikatesser som bröd och senap.

Innan vi lämnade Fra Mare på torsdagsförmiddagen hade många av oss räknat med att bada i bassängen. Det blev en missräkning att badet inte var öppet på förmiddagen. Det fick bli en promenad i stället. På vägen till Tallinn tog vi vägen via halvön Nuckö och var inbjudna att beundra "landets vackraste trädgård" samt dricka kaffe där. En vänlig svensktalande familj hade anlagt en underbar trädgård med allsköns blommande växter. Det var bara att glädjas och njuta av växtligheten och kaffet med alldeles utsökta vetebullar. Vi tog farväl av det gästfria värdparet och färden gick mot Tallinn. Det blev en liten rundtur i den backiga äldre stadsdelen med tornet "Långe Hermann", innan vi sa tack och adjö till guiden och busschauffören, som varit så tillmötesgående och lotsat oss genom svenskbygderna på denna sida av Östersjön.

Under hela resan hade vi otrolig tur med vädret; på kvällarna gladdes vi åt en vacker solnedgång och nästa morgon en lika fin uppgång.
Till sist men icke minst, ett hjärtligt tack för det arbete som resekommittén med Anita och Margareta lagt ned för att planera och genomföra färden till Hapsal och Dagö!

Ingel Eriksson