Tågen är alltid i tid – om man ser till säkerheten!

Vi blickade tillbaka till 1860-talet då samhället genomgick stora förändringar med allmän skola, religionsfrihet, laga skifte och början till folkrörelsernas framväxt: den fackliga rörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Det krävde också andra förändringar och behovet av transporter av såväl människor som varor växte.

På 1890-talet samlades intressenter som godsägare, jordbrukare och bergsbrukare tillsammans med kommunerna för att bygga det som blev Svartåbanan. 1897 invigdes banan med pompa och ståt, grangirlander smyckade stationshusen, flaggor fladdrade i vinden och en barnkör sjöng. I Nikolaikyrkan hölls en särskild gudstjänst.

Inledningsvis kördes två tåg om dagen som rusade fram i en hastighet på 40 km/timmen. Banan elektrifierades 1937 och då kom tågen upp i en hastighets på 60 km/timme. I slutet av 50-talet gick 7-8 tåg dagligen. 50-talet var också tiden då tågtrafiken utsattes för ökande konkurrens från landsvägsbussar och biltrafik.

När tankarna på nedläggning av Svartåbanan bildades en räddningsaktion som drev opinion för banan genom möten och protester i media, debatter och inslag i TV. Den 28/6 1985 gick de sista tågen på banan.

Banans betydelse för utvecklingen i trakten var att den möjliggjorde förflyttning av gods och gav industrin i trakten fart samtidigt som den betydde mycket för de som bodde längs banan.