Forsaleden i regn

PRO Leva Livet på vandring – Forsaleden

Första stopp gjordes vid första möjliga vindskydd. Eftersom vi saknade Margitas sällskap i år så repeterade vi tillsammans hennes utförliga historik från förra året över Forsagårdens uppgång och fall. (minnet blir som bekant inte bättre med åren, och nya deltagare kommer till)

Forsagården, med anor från 1000-talet, kom med tiden att bli en stor och välbärgad gård intill Forsaån. Sägnerna om gården är många.

Den är sedan 1970-talet i stort sett utplånad, med undantag för några husgrunder. Under gårdens glansdagar fanns här såg, kvarn, snickeri, smedja, mejeribyggnader, fäbodar mm.

En av sägnerna i bygden från 1200-talet berättar om en stark kvinna från Norge vid namn Bodda som en dag kom vandrande över fjället med sina fem söner. Hon bosatte sig som granne till Forsagården invid sjön, som fick namnet Bodsjön - troligen efter henne. Hon sägs också ha fört med sig kristendomen till trakten, och i Bodsjöbyn uppförde hon tillsammans med sönerna ett kapell/bönhus daterat till 1291. Bönhuset flyttades 1912 till nuvarande plats vid Bodsjö kyrka. Kapellet är en av Sveriges äldsta träbyggnader och står kvar än i dag.

Ett bygdespel om Bodda och hennes liv uppfördes 1999 och ett antal år framåt.

En annan historia berättar om när två av hennes söner, Svein och Björn, träffade Stor-Jonte från Forsagården i färd med att fiska i deras ström.

Stor-Jonte ansåg sig dock ha större rätt till fisket som först bosatt i trakten. Han kastade därför ena sonen i strömmen som föll så illa att han dog och det blev rättssak av händelsen. Stor-Jonte erkände tjuvfisket, men nekade till vållande av Sveins död. Detta gjorde naturligtvis brodern Björn hämndlysten.

Året därpå när Stor-Jonte var ute på jakt kom han aldrig hem igen!

Hans jaktredskap återfanns vid en myr, som sedan undveks av befolkningen p g a diverse rykten om spökerier.

Forsagården växte och blev ett av flera hemman som var skyldiga att hålla öppet för pilgrimer som från 1000-talet fram till 1500-talet vandrade längs leden till Sankt Olavs grav i Trondheim.

Även andra resenärer, forbönder och övrigt löst folk nyttjade leden, och tack vare dessa resande kom omvärlden till Bodsjö.

På 1300-talet härjade digerdöden och det sägs att endast två kvinnor på Forsagården överlevde.

Platsen blev öde, och först på 1500-talet fick hemmanet en ny ägare vid namn Faste.

Under 1600- och 1700-talet ökade gårdens välstånd tack vare ägarparet Nilsson.

Större odlingsmarker och en mängd byggnader kom till. Jakt och fiske som länge varit huvudnäringen utökades med kreatur och odlingar.

Gården blev snabbt en knutpunkt i trakten där logdans trakterades och nyheter utbyttes.

På 1800-talet tog sonen Aron Nilsson d.y. och hans hustru över gården. Då bodde här ett 30-tal personer och 28 byggnader var uppförda på gårdens marker.

Den siste som ägde gården var deras son Magnus, men som han var begiven på starka drycker kom gården snart på obestånd. Skulderna växte och förvärrades av missväxt och skogsbränder.

Han blev tvungen att sälja till ett skogsbolag, Skönsvik AB, sedermera SCA.

Gården sköttes av arrendatorer och Magnus fick bo kvar som födorådstagare med en vårdare som bolaget anställt.

Hans mentala hälsa försämrades, och en dag när gårdens folk var i kyrkan tände han eld i vedlådan istället för i spisen.

Mangårdsbyggnaden och Magnus stuga brann ner till grunden. Skogsbolaget byggde en ny stuga till Magnus där han bodde sina sista dagar, vårdad av en bolagsanställd kvinna.

Trakten runt Bodsjön och Forsaleden har rester som visar att området var tidigt befolkat.

Vandraren kan träffa på hällmålningar, stenåldersboplatser, fångstgropar m m. En ovanlig attraktion är den sk gungande stenen!

Ett stenblock som väger 120 ton, men som med liten kraft kan fås att vippa (utan att tippa förstås…) – därav beteckningen ”den gungande stenen”.

För att se de ovanstående fornlämningarna krävs en betydligt längre dagstur än vad dagens deltagare mäktade med. Vi fick nöja oss med den magiska naturen längs leden i form av gigantiska klippblock ”nersläppta” av inlandsisen och de rikt mossbevuxna markerna.

Källor: Arbete i skogshistoria av Henrik Wikström vårterminen 2001 och artikel i LT juni 2012.

Text och foto: Ann-Christin N Isaksson