Fredsåret 1945

Dagens tema uppmärksammar fredsåret 1945. Ett år som många av oss har en relation till. Framförallt genom minnen förmedlade av våra föräldrar.

Detta minnesår, 80 år senare, har vi i media kunnat följa allehanda dokumentärer om just andra världskrigets förlopp. Framförallt har vi – i alla fall undertecknad – fått mycket mer kunskap om vad övriga nordiska länder och dess invånare tvingades uppleva.

Den digra skara som samlats på Folkets Hus hälsas varmt välkomna av föreningens vice ordf. Gertrud Nygren, som också presenterar dagens innehåll.

Idag har PRO Leva Livet glädjen att välkomna två kvinnor som på olika sätt tar oss tillbaka i tiden.

Elsa Wickström berättar bl a om ockupationen av Trondheim, och Hildegun Forslund ger oss en musikalisk resa från tiden före och efter krigsslutet.

Ett krigsslut som för alla – just då – innebar en ny tid, ett nytt tänk inför framtiden då vi med världskrigen i färskt minne skulle se till att detta inte kunde hända igen.

Elsa Wickström är Östersundsbo med ursprung i Ede, Trångsviken. Lärare, konstnär och författare sammanfattar en stor del av hennes liv.

Den berättelse som vi idag ska få ta del av finns nedtecknad i hennes bok ”De sorte åren”, De svarta åren om krig och kärlek.

Elsa har med akvareller illustrerat moderns minnesbilder från krigsåren så som Elsa som liten flicka uppfattade händelserna.

Berättelsen tar sin början när modern och hennes familj, 9 april 1940, nås av beskedet att Norge blivit ockuperat av tyskarna. Första bilden visar familjen – mor, far och tre barn – som sitter hopkurade i mörkret med fönstren täckta. Mörkläggning, radioförbud var bara några av de regler som den norska befolkningen tvingades förhålla sig till. Matransonering och till slut brist på de flesta förnödenheterna blev så småningom vardag.

Modern Antonie Svenning och fadern Hilding Wikström möttes första gången på en danstillställning i Trondheim 1939 dit Hilding och hans kamrat cyklat från Jämtland för att roa sig.

Tycke uppstod, men som kriget utvecklades var det omöjligt att träffas. Brevväxling (om än något censurerad) blev deras enda möjlighet att lära känna varandra.

Det norska folket tvingades utstå tyskarnas lynniga och oberäkneliga beteenden. Minsta avvikelse från deras ”regler” kunde omedelbart leda till att personer dödades.

Många var de norrmän som med hjälp av den starka motståndsrörelsen försökte rymma till Sverige.

Till slut var Hilding trött på att inte få ha sin käresta hos sig i Sverige. I brev friade han och ville att de skulle vigas på gränsen. Kravet för en sådan vigsel var dock att två tyska soldater skulle vara vittnen.

Detta var något som Antonie absolut inte kunde gå med på, och vigseln fick skjutas på.

Men fredsdagen, 8 maj 1945, kunde upplevas till slut och Hilding och Antonie kunde äntligen gifta sig och bilda familj i Sverige.

Sista bilden i berättelsen visar hela den släkt som Antonies och Hildings berörande historia är ursprunget till.

Många andra minnen som inte får plats här finns att ta del av i Elsas minnesvärda bok.

Berörd av Elsa Wikströms fina berättelse är det så dags för den sedvanliga kaffetåren, och de trivsamma samtalen surrar som sommarens insekter runt alla borden.

Leva Livets studieorganisatör, Anne-Marie Salomonsson, tar också tillfället i akt och informerar om alla de aktiviteter som finns att fylla de kommande höst/vinterdagarna med.