En tur på Frösön

Här byggdes i början av 1900-talet Norrlands Hospitalsjukhus på marker som tidigare varit majorsbostället Öhne. Sjukhuset tog emot s k. sinnessjuka och personer som uppfattades som störande eller farliga för allmänheten.

Från början förekom ingen behandling, det var enbart fråga om förvaring. När psykofarmaka utvecklades innebar det ett helt annat liv för de intagna. Somliga svarade så bra på behandlingar att de efter en tid kunde skrivas ut. Hospitalet utvecklades till ett – i stort sett – självförsörjande ”samhälle” och det var många som blev kvar hela livet.

En av dessa patienter var Jämtlands-konstnären Primus Mortimer Pettersson, som under sin levnad åstadkom tusentals målningar, varav de flesta förstördes av sjukhusledningen.Ett antal finns bevarade och några skänktes till Region J/H och kan beskådas i det s k. Primusrummet vid sjukhuset. Kvar inom området finns bl a två kulturminnesmärkta hus som numera nyttjas som skolbyggnader – Arnjotskolan resp Walldorffskolan.

Vi strövar vidare längs Mjällebäcken där harren leker efter islossningen, och ynglen så småningom följer strömmen tillbaka till Storsjön. Längs bäcken fanns vid sekelskiftet 1600/1700 ett antal gårdar som var och en hade minst en kvarn. Här maldes den egna säden när vattenståndet var gynnsamt.

Vidare passerar vi Öneberget där en gång på 300-talet en väldig fornborg byggdes. Man tror att den uppfördes av den tidens starka handelsmän inom järntillverkning för att kunna hålla uppsikt och utgöra ett skydd mot fiender.

Stegen går via Änge Gård, där kronofogden Per Englund med familj under mitten av 1800-talet hade vår ”Jämtlandskompositör” Wilhelm Pettersson-Berger som stadig sommargäst. Så småningom flyttade han in i sin egen Villa Sommarhagen som stod färdig 1914.

På återvägen passerar vi ett område utmed sjön som en gång i tiden var en livlig handelsplats och embryot till det som senare blev den anrika Gregoriemarknaden.

Efter ca 4,5 km är vi åter vid startpunkten, och restaurang Hos Andreas lockar in några av deltagarna till en gemensam lunch.

Text: Ann-Christin N Isaksson