Historievandring i bostadsområdet Odenslund

Dagens plan är en liten slingrande tur inom stadsdelsområdet Odensala.Margita delger oss lokalhistoriska fakta sammanställt från diverse skrifter om tillblivelsen av Östersund från 1800-talet och framåt.

Markerna, som så småningom kom att heta Odenslund, tillhörde från början Brunflo socken och från 1862 (kommunreformen) Brunflo landskommun. Änge gård, tillhörande handlare Nils Wikström, utgjorde ”centrum” i området i mitten av 1800-talet.

Han anlade ett brännvinsbränneri på Änge gård, som efter ett antal ägarbyten övergick till Inga Löwenadler. Hon lät uppföra ett tegelbruk på 1880-talet. Bruket lades ner så småningom. På den befintliga marken byggdes istället Odenslunds folkskola. Namnet Odenslund är daterat till 1887.

Redan på bränneriets tid uppfördes arbetarbostäder, och ännu mer byggdes för tegelbruksarbetarna. När järnvägen gjorde entré i bygden kom ”järnvägare” och byggde sina egnahem.

All denna utveckling bidrog till att Odenslund expanderade och behovet av samhällsservice såsom skola, brandväsende, hälsovård och polismyndighet blev en nödvändighet. Barnantalet ökade snabbt i området och istället för den ambulerande skolverksamheten kunde den nybyggda folkskolan tas i bruk.

Behovet av stadsplanering och övrig samhällsorganisation bidrog till att Odenslund blev ett municipalsamhälle 1899 – dvs en kommunal organisation med ett visst självstyre. 1917 övergick municipalsamhället till att bli en del av Östersunds stad för att slutligen i början av 1970-talet ingå i det som nu är Östersunds kommun.

Odenslund betecknades som ett lugnt och trivsamt område, lite av en trädgårdsstad. Fortfarande ger en vandring genom området en upplevelse av samma lugn. Att ströva längs de smala gatorna och betrakta (med lite fantasi) de gamla husen ger en bild av livet i en del av staden för drygt 100 år sedan. Det var liv och rörelse, befolkningen levde och verkade på plats. Trädgårdar med odlingar, torghandel, barn som lekte och (antagligen) cyklister som dominerade gatubilden.

Efter en stunds tillbakablickande vände vi åter till nutid och Röda Korset på Vattugatan där vi startade vår promenad. Väl där passade det förstås bra att fika och trivas en stund i deras café.

Text: Ann-Christin N Isaksson