Vandring bland orkidéer

Under den här vandringen var det meningen att vi skulle få uppleva orkidéer. Det var kanske inte några massor av vare sig den ena eller andra sorten.

Guckuskon, som brukligt, finns både stora, och rikligt förekommande, hade redan sett sina bästa dagar. Men de fanns fortfarande i så pass riklig mängd, att vi kunde njuta av deras prakt. De växer också väldigt gärna ihop, i stora klasar, så det blir en ordentlig upplevelse vid varje rikligt stånd.

Efter vår obligatoriska presentationsrunda, vandrade vi, några den mera lättillgängliga stigen över fälten och en del av oss andra valde att bestiga Tibrandshögen, såväl uppåt, som neråt.

En minnessten står där, för att påminna om Karl Fredrik Johanssons existens. Han var färjemannen, som var med på den båt, som skulle frakta 90 säckar gödsel från Östersund till Rödön. Det blåste, och år 1898 kantrade deras båt. Dessvärre omkom de ombordvarande, och de hittades aldrig.

En observationsplats för Storsjöodjuret finns här också. Vi hörde inte hur många, eller om ens någon, observerat Storsjöodjuret på platsen.

Margita Söderberg berättade både ett och annat av intresse, inför våra olika vandringsetapper. Här följer utdrag ur Margitas manus:

På Tibrandshögens krön fanns en borg, Tibrandsholm, som troligen anlades i slutet av 1300-talet. I denna härskade den grymme och girige danske borgfogden Tibrand, som drev in skatter på handel. Från det höga tornet vid ringmuren, kunde man kontrollera området runt Frösön och Storsjön, vad gällde handelstranporterna till och från Norge, som Jämtland tillhörde på den tiden.

Vitaliebröderna hette ett rövargäng, där Tibrand antas ha ingått. Brödraskapet härstammade från norra Tyskland, och uppstod i samband med belägringen av Stockholm 1389. Gängets uppgift var att smuggla in livsmedel vid tiden då Albrekt av Mecklenburg besegrades.

Tibrand härskade med hårda metoder. Jamtarna gick, enligt sägnen, samman och dödade den avskydde Tibrand en juldagsmorgon i Ås kyrka. Unionsdrottningen Margareta lät riva borgen 1402 på folkets begäran.

Under 1600-talet vid de svensk-danska krigen, fanns ett soldatläger vid högen och en avrättningsplats, där man inte bara halshögg upprorsmän, utan även steglade dem i förnedrande och avskräckande syfte.

Många fornlämningar från bronsåldern, järnåldern och vikingatiden har hittats här.

Nu är sedan länge, såväl Tibrand, borgen som stupstocken borta. Vi fortsatte vår vandring till Vikekärret. Här vandrade vi omkring på Acksjöns botten, senare kallat Vikekärret. Det fick status som naturreservat 2019 och förvaltas av Länsstyrelsen.

Att sjön tömdes och blev till en ljusgrå kalkbotten, berodde på, att gårdsägarna på 1600- talet ville få till mera åkermark. De bestämde sig för att dika ut sjön. Man grävde ett dike genom rullstensåsen, som skilde Storsjön från Acksjön. Idag utgör detta område ett brett och brant dike, som kallas Kärringgraven. Sjön tömdes, och det sägs, att 2 personer miste livet.

Där Kärringgraven dämdes, skapades en damm för att kvarn och sågverk skulle kunna anläggas. Dessa togs ur bruk på sent 1940-tal. Därmed försvann dämningen, och kvar blev sjöbotten, bestående av kalkblekeområde, vilket har blivit en guldgruva för botanister, med sin unika flora. Här trivs orkidéer av alla de slag, som bl.a. blodnycklar, korallrot, flublomster, guckusko och Jungfru Marie Nycklar. Dessutom finns, oväntat skyddad som fridlyst, den som heter Jämtländsk Maskros. Den är inte så gul som den vanliga maskrosen, utan mera orange. Bladen är mera spetsiga och flikiga än den vanliga, ”tjusiga”, som det vimlar av, bl.a- i vår gräsmatta.