Vår historia 1945-1985

25 maj 1945 samlades några pensionärer för att bilda en förening och en interimsstyrelse utsågs, med Anders Johansson som förste ordförande, och man gick med i Sveriges Folkpensionärers Riksförbund, sedermera PRO. Lokal fick man låna - gratis - i Ordenshuset hos IOGT.

Under 1946 höjdes stämningen på mötena, sedan man tillsatt en kaffekommitté.

För att hantera inkasserandet av medlemsavgifter så delades Kungälv upp i olika distrikt, med en uppbördsman i varje. Denne sålde också tidningen Pensionären.

1947 valdes Carl Johansson till ordförande, han styrde med den äran i femton år, till 1962.

Vid årsmötet 1949 rapporterades om en gåva från Handlareföreningen på 100 kr. (Nästan 2400 kr i dagens penningvärde!)

1952 gjorde man en hemställan till regeringen om en ökning av pensionerna, då dessa inte alls låg i nivå med den tidens prisökningar.

1953 tillkom aktivitetskommittéer, en manlig och en kvinnlig, på tre personer vardera. Det är dock oklart vad det blev för aktiviteter.

1955 firades tioårsjubileum på Stadshotellet (nuvarande Fars Hatt) med kaffe, kakor och tårta, samt underhållning av SKF:s nöjespatrull.

I september samma år fick föreningen en bondgård till skänks! Denna skulle utlottas för att stärka föreningens ekonomi, och lottpriset var en krona.

1958 höjdes medlemsavgiften från tre kronor till fyra.

Flera olika organisationer bjöd pensionärerna på olika evenemang, De Gamlas Resor omnämns ofta, och det bjöds på kaffe och underhållning hos Sion-församlingen, Kungälvs Kristna Socialdemokrater, logen Nya Bohus och självklart logen i Kungälv, för att nämna några.

Pensionärernas dag firades ofta med utflykter, till Liseberg och Borås till exempel.

1965 firades tjugoårsjubileum på Lökeberg. Ordförande John Carlsson hade författat och uppläste en historik, som till fullo belyste verksamheten över föreningens tjugoåriga tillvaro. (Den har vi inte hittat, tyvärr). Kvällen avslutades med dans.

Resor ingick i verksamheten, föreningen ordnade ofta två resor om sommaren på 60-talet, till exempelvis Tjörn, Uddevalla, Grästorp och Varberg, den senare resan fyllde två bussar, och det som lockade mest var kanske besöket på Monarks Cykelfabrik.

Sextiotalet blev något av ett förändringens årtionde, både allmänt och personligt. Pensionärerna var inte längre skröpliga gamlingar, de var bara lite äldre. De deltog i det aktiva livet, övade sina kroppskrafter, sökte gemenskap och deltog i studiegrupper. Kvinnorna handarbetade, och deras alster såldes på auktion, vilket gav ett extra tillskott i föreningskassan.

I slutet av 1968 fick föreningen tillgång till en lokal i Kongahällaskolan, det var då man kom igång med tisdagsträffarna.

1970 firade cirka 150 medlemmar tjugofemårsjubileum på Lökeberg med middag och dans.

Kungälvs Kommun köpte in en barack på Kilmansgatan, som de tänkte att pensionärerna kunde ha till tisdagsträffarna, och att man kunde ha ungdomsverksamhet där på andra tider. Våra representanter redogjorde för alla övriga aktiviteter vi ville ha plats till, vilket resulterade i att vi fick ha lokalen för oss själva. Det kom 153 medlemmar till invigningen, så kommunen såg tydligt att pensionärsföreningen fyllde lokalen alldeles på egen hand. De egna sång- och musikgrupperna underhöll ofta på tisdagsträffarna. Man inredde ett rum till snickeri och ett annat med en vävstol. Snickarrummet medförde att höstauktionerna också innehöll träarbeten framöver. Eftersom trafiken ökade på Kastellegårdsgatan, ordnades ett övergångsställe vid lokalen.

1975 var det dags att fira trettioårsjubileum på Lökeberg. 173 deltagare avnjöt smörgåsbord och dansgolvet var flitigt i bruk till en trio från Alafors.

Den egna lokalen gjorde att man kom igång med studiecirklar, t.ex. ”Gamla ting berätta” och ”Pensionären i 70-talets samhälle”. En teatercirkel startades, och man framförde Vilhelm Mobergs ”Marknadsafton” på höstfesten. Ja, även när det inte var jubileumsår hade man höstfester med dans på Lökeberg.

Resor var också populärt, 1981 t.ex, företog man en båtresa till Danmark, en sillresa till Flatö och en fyradagarsresa till Hamburg. Nu började man också med studiecirkeln ”Läs och res”, där man först studerar ett landskap och sedan reser dit och får se det man läst om.

Till årsmötet 1982 hade man bjudit in tidigare utrikesministern Sven Andersson, som efter avslutat möte talade om den nöd och trångboddhet som rådde i Göteborg under hans barndomstid, och framhöll de stora förändringar som skett, till förbättring av människors levnadsförhållanden, samt påminde om att vår generation är den första som har sin försörjning tryggad på ålderdomen.

1984, i april, hade man sista träffen i Kilmansgården, för nu var Kvarnkullen färdig!

Invigning skedde 10e maj, och första tisdagsträffen var tre dagar senare.

1985 var det dags för 40-årsjubileum, som hölls på Fars Hatt.