A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Gemenskap & aktiviteter

PROpensionären: Ulla och Elsie minns hur det var att jobba på PRO när kansliet låg i Malmö för 40 år sedan

Det blev ett kärt återseende när PROpensionären sammanförde Ulla Kvant , t v, och Elsie Nilsson. Det blev ett kärt återseende när PROpensionären sammanförde Ulla Kvant , t v, och Elsie Nilsson.

Ulla Kvant och Elsie Nilsson är tillsammans ett stycke levande PRO-historia. Under nästan tre decennier arbetade de som kontorister när PRO:s rikskansli låg i Malmö. Där gjorde de allt ifrån att skriva protokoll och skicka post, till att hämta starkvaror och något att äta åt besökande herrar.

2018-02-28 Något tillspetsat kan man säga att nuvarande PRO föddes 1942, mitt under brinnande världskrig. 

Ulla Kvant och Elsie Nilsson skötte under många år den dagliga ruljangsen hos PRO, eller Sveriges Pensionärers Riksorganisation som det ursprungliga namnet lydde. Arbetsplatsen var två rum utan kök i Malmö Folkets hus. 1977 flyttade det lilla kansliet till Stockholm. 

I dag är Ulla och Elsie PRO sedan länge trogna och aktiva medlemmar. Vi träffas en kulen förvinterdag hemma hos Ulla i utkanten av Malmö. Hon och Elsie bläddrar i varsitt fotoalbum från tiden då det begav sig.

– Titta här, säger Ulla och tar fram ett svartvitt fotografi. Här är jag tillsammans med PRO:s förste ordförande, Karl Pettersson.

Började som 17-åring på PRO

Ulla var 17 år när hon anställdes som kontorist 1950, av den smått legendariske förbundskassören Yngve Lövgren, mer om honom senare. 

Ulla arbetade på kansliet fram till 1961 då Elsie tog över stafettpinnen. Och 1977 slutade Elsie.

Ulla och Elsie skrev ut protokoll, svarade på skrivelser, postade utskick till föreningarna och utförde sysslor som idag knappast skulle anses förenliga med kontorsarbete. Som att hämta starkvaror och leverkorv från en närbelägen restaurang när hungern och törsten satte in hos besökande herrar.

FOTO: Stefan Lindblom.  

Som tack för besväret kunde de få köpa något gott till sig själva. Det godaste på den tiden var köttbullssmörgås. Höjden av lyx, minns Ulla.

Folk kom och gick och expeditionen blev en social träffpunkt. Så småningom flyttade man in i den före detta vaktmästarbostaden i Folkets hus, vilket betydde att lokalerna försågs med kök.

Dramatisk medlemsökning

Medlemsutvecklingen från de första stapplande stegen 1942 fram till flytten till Stockholm 1977 var dramatisk, från 10 800 till en bra bit över 300 000 personer.

Att bläddra i Ulla och Elsies fotoalbum är som att göra en tidsresa, och minnen som legat förborgade flyter upp till ytan. För den nybildade organisationen var huvuduppgifterna ”att kämpa för bättre levnadsförhållanden för pensionärerna, högre pensioner, bättre vårdmöjligheter på ålderdomen och över huvud taget ökad trygghet på äldre dagar”, som det står i jubileumsboken från 1977. Det gäller alltjämt idag, även om PRO nu har fler strängar på sin lyra.

Ett av många minnen är från dagen då den ryske kosmonauten Jurij Gagarin kom på besök. Mannen som 1961 genomförde den första bemannade rymdförden. Elsie funderar på varför han besökte just dem, vilket han gjorde i mars 1964.

– Kanske berodde det på att han ville se en typisk svensk folkrörelse. Eller så hade det att göra med Yngves idérikedom. Hursomhelst så gick den världsberömde rymdfararen och hans sällskap omkring i vårt kök, och jag kokade kaffe åt dem. 

Med hjälp av tolk fick Gagarin en liten lektion i svensk folkrörelse. Plötsligt frågade förbundskassören om han fick klippa en hårtuss från rymdfararens huvud. Det gick bra, svarade Gagarin.

– Sedan gav Yngve tussen till mig och jag tackade blygt ja. Det var närmast osannolikt.

Jurij Gagarins hårtuss

Locken har Elsie inte kvar men hon ångar sig lite att hon inte satte den inom glas och ram.

Elsie var duktig på att stenografera och kassören Yngve Lövgren kallade in henne när han dikterade brev. Många av breven från föreningarna hamnade dock i papperskorgen när kassören tyckte att det blev för besvärligt att besvara dem. Han menade att de nog skulle skriva igen om frågan var tillräckligt viktig.

– Det håller förstås inte att göra så idag men det var lite bohemiskt på vår tid.

I bottenvåningen på Folkets hus fanns Södra teatern med storheter som Nils Poppe, Zarah Leander och Katie Rolfsen. De var trevliga och hade inga divalater för sig, minns Elsie.

Vid ett tillfälle då hon skulle hämta ”lunch” till några besökare blev hon åskådare till hur Nils Poppe singlade locket till en senapsburk genom lokalen.

– Han var en komiker även utanför scenen, säger hon.

Hjälpte till att deklarera

PRO:s kansli i Malmö bedrev en mångskiftande verksamhet. Utöver att bistå lokalavdelningarna och driva intressefrågor hade man bland annat en deklarationsbyrå för pensionärer i källaren till Folkets hus. Pensionerade ombudsmän anlitades. Till priset av tre kronor för en enkel deklaration och fem kronor för en mera komplicerad kunde medlemmarna få hjälp.


FOTO: Stefan Lindblom. Det blev ett kärt återseende när PROpensionären sammanförde Ulla Kvant och Elsie Nilsson.
Till den lilla tvårummaren i Folkets hus vände sig föreningarna runt om i Sverige med olika beställningar. Det kunde vara medlemsböcker och studiemateriel. Materialet packades i köket, minns Ulla, och sedan kånkades försändelserna till Posten i en mangelkorg.

Under de här åren startade bland annat pensionärslotteriet och bokdistribution till ålderdomshem. 

1945 till 1977 var Yngve Lövgren förbundskassör och den som i praktiken hade ansvaret för den dagliga verksamheten. 

Ordförandena under denna period var byggnadssnickaren Karl Pettersson (1942-1951) följd av godtemplarbasen Olof A Linders (1951-61) från Trelleborg, ombudsmannen Axel E Svensson (1961-74) och BPA-chefen Artur Kaibjer (1975-1977). 

Förbundskassören var en färgstark man, minns Ulla och Elsie, rätt yvig och inte den som spottade i glaset. Men hans hjärta brann för de äldres väl och ve.

Thore Skogman skrev låt åt PRO

En vacker dag fick han idén att pensionärer skulle ha en egen visa. Han lyfte luren och ringde Thore Skogman. Elsie lyssnade till förbundskassörens mustiga språk när han framförde sin beställning till den folkkäre artisten: ”Hallå din jävel, du har skrivit en massa låtar men ingen om pensionärer. Det är dags för det nu.”

Det gick några veckor och sedan damp visan ”När man är en glad pensionär” ner i brevlådan. Det var bara det att melodin saknades. Nytt samtal från Malmö till Thore Skogman.

– Käringarna och gubbarna vet inte vilken melodi de ska sjunga, skicka noter, sade Yngve Lövgren på sitt rättframma sätt, minns Elsie.

Efter ett tag kom noterna och herr Skogmans låt kunde trallas och sjungas runt om i vårt avlånga land.

Föregångaren till dagens medlemstidning PROpensionären hette Folkpensionären. Den trycktes och distribuerades av tidningen Arbetet.

Föreningarna beställde ett antal exemplar och beställningarna togs om hand av Ulla och sedan av Elsie. Föreningarna tog också upp prenumeranter, och adresslapparna skulle skrivas ut i fem exemplar.

– Jag förstår inte hur allt detta kunde skötas från ett så litet kontor. Vi var ju bara ett par-tre stycken. Men det var förstås andra tider då.

Ulla berättar att hon och Elsie skrev på gamla handdrivna skrivmaskiner.

– Det var inte som idag när alla skriver på datorer. Skulle man ändra något var det ett himla sjå.

Språket har förändrats

Mycket har förändrats, inte minst språket när svar skulle ges på en remiss från ett departement. Så här kunde det inledningsvis heta: ”Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet”. Högtidligt så det förslår.

Vid kongressen 1977, då förra LO-basen Arne Geijer valdes till ordförande, beslutades att PRO:s kansli skulle flyttas till Stockholm. 

Beslutet tog Elsie emot med sorg i hjärtat. Hon erbjöds att följa med till huvudstaden men hade make och barn i Arlöv, så hon bestämde sig för att stanna kvar.

Hon fick ett annat arbete och kom att engagera sig i lokalpolitiken för socialdemokraterna.

Jag frågar hur Ulla Kvant och Elsie Nilsson ser på PRO idag. Mycket är förstås förändrat, inte minst utbudet av kurser och cirklar. Men i grunden är målen och känslan av folkrörelse desamma.

Vi talar avslutningsvis om hur detvar med jämställdheten på den tiden. Var ni feminister? 

Nja, svarar Ulla och Elsie, båda menar att det kanske inte var så direkt jämställt men att de inte var uttalade feminister. Enligt dem förekom det dock inte sådant som kvinnor över hela landet vittnat om den senaste tiden, i #metoo-uppropen.

Skymningen lägger sig över Malmö. Kaffet är urdrucket och Elsie ska strax till sin matlagningskurs, Ulla till släktforskningskursen. 

Elsie och Ulla – i högsta grad ett stycke vital PRO-historia. 

Text: Jan Kantor 
PROpensionären nr 1, 2018.

Dela den här artikeln:

Vi använder cookies för att ge dig den bästa möjliga upplevelsen av vår hemsida.