A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Gemenskap & aktiviteter

PROpensionären: Pugh Rogefedlt: "Jag skulle åldras om jag slutade att spela"

Nästa år är det det 50 år sedan som Pugh Rogefelts legendariska debutalbum ”Ja, dä ä dä” såg dagens ljus. Men rocksångaren, som i år fyller 71, har inga planer på att dra sig tillbaka. Tvärtom, nu drar han ut på Sverigeturné för PRO.

2018-03-05 Han ser inte ut som sjuttio, är min första tanke när Pugh Rogefeldt dyker upp i Visby hamn. Tanken är förstås en klyscha, för hur ser en sjuttioåring ut?

– Jo, jag vet att jag ser yngre ut, säger Pugh. Men jag tillhör väl rock­generationen bland pensionärer, det är musiken som håller mig ung.

Vi går in ett stort hus vid piren och slår oss ner i musikstudion som är något av Pughs andra hem. Miljön är helt fascinerande, en retroentusiast skulle behöva gå runt i dagar för att få pilla på alla roliga saker. Naturligtvis finns musikutrustning också, här har många hits producerats genom åren. 

I huset arbetar flera personer med sin musik. Pugh presenterar sig som ”Tobbe” när han möter ett nytt ansikte. Egentligen heter han Torbjörn men tog sig artistnamnet Pugh i samband med första skivan.

Har studion på Gotland 

Utsikten från studion är fantastisk – med havet, hamnen och Visbys gamla nedlagda fängelse. Just fängelset fick Pugh att avsky Gotland efter att han suttit inlåst där i två månader.

– Jag ville aldrig återvända till ön efter det, men nu har jag bott här i trettio år och trivs väldigt bra.

Oturen ville att Pugh fick chansen till sitt stora genombrott medan han gjorde lumpen. Han ansökte förgäves om permission för att få spela in sin debutskiva, ”Ja dä ä dä”, 1969. Pugh fick då välja mellan att rymma för att satsa på musiken, och då riskera fängelsestraff, eller att se sin dröm glida mellan fingrarna. 

Det blev musiken och fängelse, något han aldrig ångrat. Där­emot tog det flera år innan han åkte till Gotland igen, och då var det för att hälsa på en god vän som bodde vid havet. 

Pugh förälskade sig i ön och med sin flickvän flyttade han dit från lägenheten i Stockholms närförort. Nu älskar han Gotland och bor på en stor gammal gård. Allt är perfekt förutom att just den här vinterdagen har strömmen gått, vilket gör att värme och vatten inte fungerar. Det blir till att elda i kakelugnen.

– Att leva på Gotland är så annorlunda, ingen bryr sig om vem jag är, här är jag bara Tobbe. Det är lite som om alla här vore skolkamrater, man hälsar och pratar lite när man möts. Sedan älskar jag att ön blommar upp så på sommaren.

Trivs i naturen 

Pugh gillar att vara ute i markerna, men han behöver egentligen inte naturen för att få inspiration. Det har han redan nästan för mycket av, vad han än gör.

– Jag har alltid låtar i huvudet, jag lider nästan av det. Det kan vara som en sjukdom, vissa hör röster men jag hör musik. Texterna är lite svårare, de kan jag fundera länge över. 

De flesta av Pughs låtar handlar om fenomen eller händelser. Han skriver väldigt sällan om relationer. 

– Det beror nog på att det ansågs lite töntigt när jag var ung. Ett undantag är väl låten Storseglet som handlar om en person vars partner gått bort, där blev jag inspirerad av en väns berättelse. 

Annars låter han sig inte påverkas alls när det gäller skapandet. Om han inte får göra som han vill kan han lika gärna lägga av, förklarar han. Och trots att det på den tiden ansågs mossigt, valde han att skriva svenska texter när han började som artist. Han märkte att han ibland, när han sjöng på engelska, inte hade någon aning om vad orden betydde. 

Debutskivan Ja, dä ä dä, som kom 1969, var också ett av de första rockalbumen helt på svenska. Skivan väckte sensation när den gavs ut, och belönades med en Grammis 1970. 

Inför den stundande turnén för PRO vill han inte heller stöpa om sig efter vad han tror går hem.

– Jag tror att publiken skulle bli förbannad om jag anpassade mig, men det blir ju ett experiment, och jag tänker inte ändra i repertoaren utan köra som vanligt. Pensionärer idag är inte mossiga, PRO rockar fett! Jag vägrar att bli äldre om det innebär att bli mesig, då vill jag hellre bli mer sågkantad. Det blir lite upp till bevis, det här är inte dammigt, det här är rock ’n’ roll.

Medan vi dricker kaffe pratar vi om åldrande och om alla förutfattade meningar som finns kring det. Pugh låter sig inte störas av att han blir äldre, några skavanker klarar han av. 

Harmonisk uppväxt gav stabilitet 

Att han mår så pass bra tackar han sin omgivning för, han har otroligt fina kamrater och ett bra förhållande. Han hade dessutom turen att ha en harmonisk uppväxt som grund. 

Men samtidigt har det också funnits perioder med mycket allvarliga hälsoproblem, berättar han.

– Jag är betydligt mer ärrad på insidan än vad folk tror.

Idag mår Pugh som sagt utmärkt och rör sig så mycket han kan. Han springer visserligen inte maraton längre men gymmar och cyklar. En god fysik är nödvändig för att kunna stå på scen.

– Jag skulle gärna vilja lära mig att meditera för att kunna koppla av bättre före spelningarna, då går jag runt i timmar och kollar att allt stämmer. Efter spelningarna är jag alltid totalt slut, det är många som vill prata då men jag vill bara få vara tyst. Jag ger så mycket på scen och det krävs så mycket koncentration. 

Han upplever ingen skillnad med åren, och tycker att det är fantastiskt att få skapa den tid han har kvar. Han har inga planer på att dra sig tillbaka, trots att det funnits folk som tyckt att han snart borde ”kyla ner sig”.

– Jag slutar inte spela för att jag åldras men jag skulle åldras om jag slutade spela. Jag minns inte riktigt vem som sagt så, men det stämmer så bra.

PROpensionären nr 2 2018.
Text: Charlotta von Zweigbergk
Foto: Karl Melander

Dela den här artikeln:

Vi använder cookies för att ge dig den bästa möjliga upplevelsen av vår hemsida.