A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Ekonomi & pension

Catharina Ingelman-Sundberg: ”Jag vill göra äldre till hjältar”

Författaren Catharina Ingelman-Sundberg har gjort succé med sina kriminalkomedier om brottsbenägna pensionärer. Den senaste i raden ”Rån och inga visor” kom ut under förra året. Men under humorn finns en vass kritik mot neddragningarna i välfärden och hur man idag behandlar äldre.

2017-02-07 När man kommer in i Catharina Ingelman-Sundbergs lägenhet står det helt klart att här bor en människa som älskar böcker. I vardagsrummet står bokhyllor från golv till tak, fulla med både fackböcker och romaner – framförallt hennes egna i olika översättningar. För numera är hennes böcker om Pensionärsligan översatta till 28 olika språk, och hittills har de sålt i drygt två miljoner exemplar. 

Men mer om det senare. 

I Catharina Ingelman-Sundbergs kök står ett notställ med en Ipad på, fastspänd med gummistroppar. ”För fransklektionerna”, förklarar hon. Fransmännen har tagit de smått anarkistiska böckerna om Pensionärsligan till sitt hjärta, med rollatorer och allt. För Catharina har det därför blivit nödvändigt att putsa upp sin gamla skolfranska genom att ta lektioner via Youtube.

Inför släppet av senaste boken Rån och inga visor, som på franska fått den något längre titeln ”Comment prendre le large sans perdre sa perruque” (ung Hur man sätter segel utan att tappa peruken, reds anm), sköttes både presentation och intervjuer på franska. 

– Youtube är väldigt bra. Här finns lektioner för alla nivåer, säger Catharina och tar fram en konversation på medelavancerad franska.

Den första boken i serien om Pensionärsligan, Kaffe med rån, kom ut 2012. Då hade Catharina Ingelman-Sundberg gått och funderat på själva temat i flera år. I boken lever de fem huvudpersonerna Märtha, Snillet, Anna-Greta, Stina och Krattan ett torftigt liv på servicehuset Diamanten, med tuffa besparingar dålig mat och ingen motion. Gänget bestämmer sig för att begå ett brott, bli dömda för det och hamna i fängelse. För där måste väl tillvaron ändå vara mer dräglig? 

Idén hämtade hon på nära håll, från det servicehus i Siljansnäs där hennes faster bodde under många år.

– Jag hade under tio års tid hälsat på min faster som bodde på ett väldigt bra äldreboende. Hon hade en tvårumslägenhet med kök. Hon delade matsal och gemensamhetsutrymmen med andra boende så de kunde äta tillsammans om de ville. De gamla fick tre mål mat om dagen, de hade frisör och de hade fotvård, och personal som kom om de behövde. Då tänkte jag: ”Ja, det är nog inte så farligt att bli gammal”. 

– Men sedan började neddragningarna och utförsäljningarna. Först gjorde man sig av med personal, man gjorde sig av med köken och började med plastmat. Sedan, en dag, var det en käck 40-årig kommundirektör som bestämde att nu skulle inte åldringarna får mer än tre koppar kaffe om dagen. Då brast det för mig. Alltså, hur behandlar vi de äldre som har byggt upp det här landet? Så här får det inte gå till.

Två års research

Catharina funderade på hur hon skulle angripa ämnet; med osande debattartiklar, eller med humor? I och med att hon är författare och journalist blev det naturligt att välja det senare.

– Jag tänkte att det var bättre om jag tog det här med lite humor. Då kommer fler att läsa, och det kommer att stanna kvar hos läsaren. Så jag bestämde mig för att skriva underhållningsböcker om det i stället. Jag skrev synopsis på den första boken 2007.

På den tiden jobbade Catharina Ingelman-Sundberg deltid som journalist på Svenska Dagbladet. Resten av tiden skrev hon böcker, vilket var roligt men inte särskilt inkomstbringande. Pensionen närmade sig och hon insåg att hon inte skulle klara sig ekonomiskt, hur mycket hon än snålade.  

– Jag hade upptäckt att jag inte skulle kunna försörja mig på min pension. Jag måste göra något drastiskt och vad låg då närmast till hands för mig att göra? Då tänkte jag att jag måste försöka skriva en bestseller.

Bestämde sig för att skriva en bestseller

Sagt och gjort. Som den grundliga person hon är tillbringade hon två år med att ta reda på hur man skriver en bestseller. Hon läste, funderade och analyserade och kom så småningom fram till ett recept. 62 år gammal, efter 22 år som journalist, sa hon upp sig från jobbet och berättade för sina arbetskamrater att hon skulle gå hem och skriva en bestseller.

Sa du verkligen det? Det var kaxigt.

 – Ja, jag måste ju säga att jag var lite generad, men det var ett sätt att trigga mig själv. Jag målar in mig i ett hörn, det blir ju ett slags bränsle. 

Var det en medveten taktik, att säga det högt?

– Ja, det blev lite ”nu får du skärpa till dig Catharina, nu kan du ju inte komma dragandes med vad som helst”. Jag hade ju tur att det gick bra. Men sedan ville jag ju också ha något roligt att syssla med när jag blev äldre. Jag tänkte att i och med att det roligaste var att skriva scener där jag skrattade själv så skulle jag hålla på med underhållning när jag blev pensionär. 

Och vad kom du fram till? Vad är det som gör en bestseller?

– Den måste ligga rätt i tiden, det tror jag är väldigt viktigt. Men så har du ju också de här böckerna som blir bestsellers för att författarna är kändisar och skriver om sina före detta äktenskap. Men det är en helt annan sak, det här gäller för oss som inte skriver om vårt privatliv. 

– Jag vill underhålla och tänkte att borde gå att skriva en bok där man är snäll mot varandra och där det inte är något våld. Att hitta på brott, att råna en bank till exempel, och alla är glada efteråt, till och med de som har blivit rånade. 

Tidigare hade Catharina skrivit flera romaner, men också en del fack- och barnböcker. Hon är utbildad historiker med marinarkeologi som specialitet, och har bland annat arbetat med att bärga sjunkna vrak i Australien och varit intendent vid Malmö Sjöfartsmuseum. 

Sadlade om mitt i karriären

Mitt i den akademiska karriären sadlade Catharina om till journalist, till omgivningens förvåning. ”Folk tyckte inte att jag var klok”, konstaterar hon torrt. 

Men, som hon säger, egentligen blev hon akademiker av misstag, eller snarare för att det förväntades hemifrån. Hennes föräldrar, som båda två var läkare, ville att hon skulle gå samma väg och marinarkeologin blev en kompromiss. När det blev dags att skriva doktorsavhandling sparkade hon bakut och i stället blev det digra akademiska researcharbetet till en roman, Kampen mot bränningarna, som kom ut 1991.

– Jag upptäckte att jag fick fram kunskapen ändå, och i stället för att ha tio läsare så hade jag 70 000 läsare.

Har du alltid velat bli författare?

 – Ja. När jag var liten så hade mamma Olof Lagercrantz på besök. Hans fru kände min mor. Då frågade han, jag har den scenen framför mig, vad jag skulle bli när jag blev stor. ”Författare”, svarade jag. Fråga mig inte varför. Och när jag var tio år så skrev jag en uppsats om hur jag dök på vrak. Kan du förstå det, så tidigt?

Böckerna om Pensionärsligan var ett definitivt avsteg från Catharinas tidigare produktion: seriösa populärvetenskapliga romaner, ofta med kvinnor i huvudrollerna, som bland annat handlar om vikingatiden och det medeltida Stockholm. 1999 fick hon Widdingpriset som delas ut till författare av historiska romaner. Och säga vad man vill om den första boken ”Kaffe med rån”, med sin milt galna humor och brottsbenägna men snälla åldringar – särskilt historisk är den inte.

Vad sa ditt förlag när du kom med manuset till ”Kaffe med rån”? Blev de förvånade?

– De var inte förvånade, de var helt förskräckta och undrade vad jag kom med. De var inte alls mogna för den här typen av böcker. 

Boken blev en succé

Catharina kämpade för boken som när den väl kom ut blev en succé. Ytterligare två böcker om Pensionärsligan har det blivit: ”Låna är silver, Råna är guld”, som kom ut 2014, och ”Rån och inga visor”, som kom ut under 2016. Böckerna har legat på topplistan i över tio länder och numera finns Pensionärsligan i såväl Ryssland, Saudiarabien, Sydkorea som Polen. 

I England har Catharina skapat en helt ny litterär genre; geri lit, eller geriatric lit, där äldre är både huvudpersoner och hjältar.

Det har tidigare sagts att dina böcker utmanar vår syn på de äldre. Är det medvetet?

– Det stämmer. Det var också en sak som jag var arg på. Det sitter djupt rotat att man ska göra äldre till stackare. Jag vill istället göra äldre till hjältar. Det var ett medvetet val.

– Min mamma var läkare och startade ett hormonlabb en gång i tiden. Hon jobbade tills hon var 94 år och tio månader och hade patienter samma dag om hon dog. Så jag blir faktiskt förbannad, och jag kommer att göra mitt. Jag tror att det finns en uppgift här, att vara samhällskritiker med humor.

Är vi dåliga i Sverige på att visa äldre i populärkulturen?

– Ja, jättedåliga. Det är egentligen ganska iögonfallande. Både fransmännen och engelsmännen är bättre.

Pensionärsligan går hem hos en bred läsekrets. Såväl män som kvinnor, både yngre och äldre, har tagit till sig berättelserna. ”Mina läsare är mellan 7 och 101 år gamla”, säger Catharina. Hon funderar om det kan bero på att hon själv är så barnslig, och att hon har så roligt när hon skriver. 

Rånar bank med en sopbil

Den senaste boken ”Rån och inga visor” inleds till exempel med ett spektakulärt rån, där pensionärerna förklädda till politiker och filmstjärnor rånar en bank med hjälp av en sopbil. Catharina berättar att hon fnissade när hon skrev scenen, samtidigt som det var självklart att detaljerna skulle vara korrekta. Banken finns på riktigt och hon tillbringade lång tid med att studera husritningar – och prata med bankanställda om hur de själva skulle bära sig åt för att genomföra det perfekta rånet.

– Det här rånet är ju helt koko, men jag hade så roligt. Jag gick över till den lokala banken och frågade ”hur länge har du jobbat här? Du måste ju ha funderat på hur du ska råna din bank?”. Det roliga är att personalen skämtar bort det där tre gånger, men den fjärde gången är det någon som säger ”Ja det är klart, hade jag rånat en bank så hade jag ju gjort det si och så.” Jag tillbringade sex veckor med att researcha för det där rånet.

Rån och inga visor är det sista vi kommer att se av Pensionärsligan på ett tag. Catharina har ett annat, än så länge hemligt, projekt på gång så Märtha och hennes kumpaner får vila ett tag. Men hon kommer att fortsätta angripa allvarliga ämnen med humor, och hon är fortfarande arg på hur saker och ting är ordnade i världen.

– I Rån och inga visor är jag kritisk mot finanssystemet och utförsäljningen av välfärden och hur det går med samhället. Europa förlorar tusen miljarder euro om året i skatt för att det finns bankfolk och finansfolk som inte nöjer sig med att tjäna 40 miljoner utan helst ska ha 60 miljoner – och så sätter de alltihop på Cayman Islands. Och det gagnar inte någon, och dessutom blir de ju inte lyckligare själva. Så det är skruvat och fel.

Åsa Albinsson
PRO Pensionären

Dela den här artikeln: